En välbehövlig motvikt till den allmänna domedagsstämningen just nu.
För det är många tidigare aldrig funderade frågor som väcks till liv i dessa dagar. Och då tänker jag inte på de självklara: Är detta Ragnarök? Digerdöden 2.0? Civilisationens fall? Utan snarare:
Hur många statsepidemiologer finns det egentligen? Och varför verkar just dessa ämbetsmän vara av så kärnfriskt virke att de aldrig någonsin trillar av pinn? Utan bara lever på och fortsätter att dela ut råd till höger och vänster?
Det ska fanken vara den senaste i successionsordningen när det hela tiden tittar fram nya gamla rävar ur gryten redo att prata virus så andedräkten står som en kvast ur nosen på dem.
För att ta det från början: Just nu heter statsepidemiologen Anders Tegnell. Det är han som står i rutan varje kväll och säger åt oss - ja, vad katten är det han säger egentligen?
Den som lever får se? En Corona gör ingen sommar? Låt tusen blommor blomma?
Nästa på bollen har varit Annika Linde, Tegnells företrädare och i stort sett lojal med sin kronprins förutom att hon antytt att fler skolelever borde hållas hemma.
Förre statsepidemiolog Johan Gisiecke, Coronans svar på GW, har snart myst sig igenom samtliga tv-soffor utstrålande att "lite Corona ska väl en karl tåla". Åtminstone har han antytt att nedstängningen av gymnasier och högskolor var att ta i.
Som om inte denna Coronabukett vore nog så grävde Dagens Nyheter häromdagen fram före detta statsepidemiolog Margareta Böttiger - 92 år och bosatt på en kyrkogård. Ja, hon uttryckte det så själv eftersom hon bor intill Klara kyrka. Hon var på sin tid med om att ta fram poliovaccinet och ser nu ett vaccin som enda lösningen.
Sedan ämbetet infördes 1955 har Sverige haft fem statsepidemiologer. Vid det här laget har alla utom den första, Bo Zetterberg, lagt ut texten. Men det beror antagligen enbart på att han gick ur tiden 1981.
Bekanta är vi förstås också med rookien, biträdande statsepidemiolog Anders Wallensten.
Och då har jag ännu inte berört hela den undervegetation av virologer av olika valörer som nu dagligen gör sina stämmor hörda, oftast för att ifrågasätta den först nämnda. En hel hord av professorer tycks nu se sin chans till sina 15 minuter i rampljuset.
Dags att ta fram Falstaff fakirs fina gamla verk "Envar sin egen professor" från 1894 och möta denna vansinniga tid med några lika vansinniga rim:
"Ingefära uppå filbunk
Luktar bättre än en Nil-skunk."