Håkan Hellströms fyra utsålda konserter på Ullevi blir inte av sommaren 2020, utan är flyttade till augusti 2021.
Sommaren 2001 var Håkan Hellström glödhet. I juni släppte han "Nu kan du få mig så lätt", den fjärde singeln från sitt numera legendariska debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg", som samma månad klättrade upp på förstaplatsen på den svenska albumlistan.
Hemma hos mig spelades cd:n med det rosablå omslaget flitigt. Vi vuxna i familjen gillade Håkan Hellström. Men för den gravt musikintresserade sonen, som just fyllt elva år, blev Hellströms debut en livsomvälvande musikhändelse. Flera av låtarna skulle bli hans följeslagare genom tonåren.
När det stod klart att Håkan Hellström skulle åka på en stor sommarturné tillsammans med veteranen Magnus Uggla och det hajpade glamrockbandet The Ark, bestämde jag att jag skulle ta med sonen på en av spelningarna. Valet föll på turnéstoppet i Oxelösund.
Vi glömmer aldrig den kvällen. Håkan Hellström var otroligt bra live. Den unga, späda artisten i sjömanskostym kändes genuin som få och visade redan då en otrolig förmåga att inspirera, beröra och förmedla energi. Sonen, som var på konsert med en favoritartist för första gången i sitt liv, blev så klart helt knockad. Han sjöng med i låtarna och skrek av glädje. Jag med. Det var en fantastisk upplevelse.
I bilen på väg hem kände vi hur det ringde i öronen på ett skönt sätt och att vi var alldeles hesa båda två. Jag återhämtade mig raskt, men min son fortsatte att vara hes. När saken undersöktes sa öron-näsa-halsspecialisten att ungen hade kommit in i målbrottet. Det kanske inte stöds av vetenskapen, men i min familj hävdar vi bestämt att konserten med Håkan Hellström knuffade in sonen rakt in i puberteten.
Att jag tänker på den där händelsen just nu beror förstås på att Håkan Hellström släpper sitt album "Rampljus vol.1" detta veckoslut. Ett släpp som skulle följas upp med fyra utsålda konserterna på Ullevi i Göteborg i sommar, men som på grund av coronapandemin har skjutits upp till nästa år.
Det ser över huvudtaget inte ut som att det kommer att bli särskilt många tillfällen stå i ett publikhav och låta sig golvas av livemusik denna sommar. Kanske inget alls.
Att känna sorg över det samtidigt som människor dör i sviterna av covid-19 utan att deras anhöriga kan ta farväl, när vårdpersonal går på knäna och våra äldre inte får umgås med sina barnbarn, kan tyckas orimligt. Att längta efter att bli knuffad, känna hur någon skvimpar öl över ens rygg, svettas och drabbas av tinnitus på en rockklubb medan människor blir av med jobben och ser sina livsverk gå omkull, verkar kanske känslokallt.
Men att uppleva kultur är en del av att vara människa, ett grundläggande behov som man inte ska skämmas över.
Konserter kan erbjuda stora upplevelser. Både musikaliskt och socialt. Att stå framför en scen och se en artist eller ett band tillsammans med andra ger inte bara en adrenalinkick, utan även en oslagbar känsla av samhörighet med människor och minnen som förgyller resten av livet.
Sommaren 2020 kommer inga kompisgäng att hyra en husbil och åka till Sundbyholm för att umgås, festa och hänge sig åt sin kärlek till Lars Winnerbäck, som skulle ha spelat där. Noll personer får uppleva nostalgichocken när Tomas Ledin drar gamla hits på Hamnplan i Nyköping i augusti. Familjefesterna med Diggilooturnén i Eskilstuna och Oxelösund ställs in.
Lars Winnerbäcks konsert i Sundbyholms slottspark är flyttad till augusti 2021.
Jorden kommer inte att gå under på grund av det. Men det blir luckor i våra minnen och väldigt, väldigt tråkigt.