Att rätt stryka en slips kräver uthållighet av utföraren: ”Man formar till en pappskiva som trädes i slipsen".
Eller: ”Plåstra aldrig om ruggiga kycklingar med tecken på hönskramp – de kan föra vilken hönsägare som helst mot ruinens brant!”
Det går att hitta mycket roligt i ”Husmödrarnas omtyckta hjälpreda – vad alla bör veta”, tryckt i Osby 1955.
Det lilla häftet innehåller ”240 nyttiga, billiga råd och knep för hemmen” och hoppar hejvilt mellan putsning av glas med hjälp av råa potatisskal, det supersmarta i att genast sy in gasbinda i tå och häl på de nya silkesstrumporna – på det att de ”hålla dubbelt så länge” - och tricket att lägga stanniolpapper innanför svettremmen på den nya hatten så att den inte solkas ned i onödan.
Under rubriken ”Strykning av slipsar” återfinns en riktig favorit: ”Man formar till en pappskiva som trädes i slipsen, pressa aldrig över mittsömmen, stryk först baksidan, sedan mycket lätt rätsidan med silkepapper under järnet, med denna blir slipsen som ny”.
Vilken förspilld kvinnokraft, är första tanken i mitt genusmedvetna bakhuvud. Att 2021 få häng på en husmor som stryker sin partners slipsar är troligen lika svårt som att hitta en nål i en höstack.
Svärmor gick bort i somras och det var när hennes saker sorterades och lägenheten röjdes ur som husmorshäftet dök upp.
Troligen införskaffade hon publikationen när hon fick eget hushålle någon gång i mitten av 1950-talet. Eller var det kanske en välment lysningspresent av det praktiska slaget?
Fnissade länge åt att mamma, när jag växte upp, tvättade använda plastpåsar och hängde upp dem på tork. För att sedan använda dem ett par vändor till. Själv kastar jag obekymrat påsarna i den brandgula avfallspåsen för plast och känner mig jätteduktig: Jag sorterar ju för böveln!
Och fyller på i garderoben från e-handeln där varenda palta är märkt med ”I am sustainable”.
Hållbart - my ass. Det troligaste är ju att kläderna sytts upp i Kina och sedan körts hit hela långa vägen i container på någon dieseldriven fraktbåt. Och vidare med olja på landsväg.
Bäst vore förstås att skutan fastnade på tvären i Suezkanalen. Så jag fick mig en läxa. Eller frös ihjäl innan jag hunnit ifatt ett får, klippt ullen av det, spunnit, vävt och sytt ihop något att skyla mig med.
Men att säljargument som ”återvunnet”, ”ekologiskt” och ”hållbart” går hem är kanske inte så konstigt.(Det mest mysko hittills är för övrigt klädföretaget Klättermusens reklam för ”Hållbar bestigning” - häpp!)
De fina flosklerna lindrar, åtminstone för en stund, det dåliga klimatsamvetet som ligger och skaver i ormhjärnan, där jag läst att överlevnadsinstinkten håller till.
För om allt vore så himla hållbart som det påstås skulle vi knappast behöva oroa oss för översvämningar, skogsbränder och smältande isberg.
Trasiga gardiner botas med en bit tyll bestrykt med stärkelse och anlupna aftonskor mår bra av att borstas med borste doppad i pulvriserad krita, mässar "Husmödrarnas omtyckta billiga hjälpreda" oförtrutet vidare.
Javisst, det är lätt att göra sig lustig över den präktiga tonen som förnumstigt går på om stråhattars rengöring och "stärkkragar som skavar, gäller särskilt personer med kort hals".
Men skrattar bäst som skrattar sist.
För sedan slår det mig att svärmor var granne med Greta på ett sätt som vi aldrig har varit. Med Greta Thunberg, alltså. För de flesta kvinnor i svärmors generation hade koll på hur man vred och vände, lappade och lagade, fixade och trixade så att saker och ting höll sig hållbara. Hållbara på riktigt.