1. Dieselgubbar.
För någon vecka sedan var jag och kollade på stand up med Magnus Betnér. Då pratade han om "dieselgubbar". Ett ord jag snor rakt av, fast jag egentligen tycker att dieselgubben – som kan ha alla kön – borde begravas för alltid. Dieselgubben älskar att åka runt i överdimensionerade, fyrhjulsdrivna och törstiga suv:ar eller pickup:er. Det gäller ju att vara på den säkra sidan så att man inte kör fast i fall det trots allt skulle komma lite snö. Dieselgubben är också aktiv i Facebookgrupper som "Bensinupproret 2.0" där han och likasinnade klagar på allt från bensinskattehöjningar till graden av inblandning av biobränsle i soppan. En annan favoritsysselsättning är att raljera över elbilar och deras ägare.
Dieselgubbar må vara roliga att skratta åt. Men dessa fossilkramare fyller tanken på våra barns bekostnad.
2. Folk som inte tar coronahänsyn på Willys och Ica.
Det här vill jag vråla varje gång jag veckohandlar:
Hallå! Vi har fortfarande en pandemi här! Använd handspriten vid ingången och släpa inte med dig precis hela familjen och ungarnas kompisar. Jag vill inte ha den där avokadon du klämde på med dina ospritade händer. Och du. Se för i helskotta till att ditt barn tar på sig plasthandskarna som lagts fram vid lösgodiset innan du låter ungen börja gräva i det med sina fingrar.
Så nu var det sagt.
3. Kläder på loppis.
Jag är medveten om att klädindustrin är en av de största klimatbovarna i världen som släpper ut mer än flyget och sjöfarten tillsammans. Den slukar dessutom en massa en massa vatten och släpper ut kemikalier. I den hårt prispressade och överetablerade klädindustrin råder ofta dåliga arbetsvillkor. Därför uppmanas vi att cykla till närmsta second hand-butik när vi behöver fylla på garderoben.
Men jag klarar bara inte av att köpa kläder på loppis. Det luktar äckligt och jag hittar aldrig något jag vill ha. Jag brukar tänka att någon måste väl se till att second handbutikerna får in något att sälja.
Okej. Tagelskjorta på, men bara så länge jag slipper köpa den begagnad.
4. Använda munskydd.
Ibland är jag extra tacksam över att bo i Sverige under coronapandemin. Det är kanske lätt för mig att säga som varken har fått se någon när eller kär bli allvarligt sjuk, eller driver företag i kultur- eller eventbranschen. Men det är väldigt skönt att slippa munskydd. Särskilt vill jag inte behöva befatta mig med andras använda munskydd som man numera kan hitta på tågsäten, överst i papperskorgar eller slängda på trottoaren. Det är så motbjudande att behöva nudda vid ett fuktigt, och sladdrigt munskydd för att kunna få en sittplats på tåget, slänga ett äppelskrutt eller bara gå på stan.
5. Billigt kött.
Ja, jag äter fortfarande kött. Men jag är kinkig med vilket. Djurens välfärd, biologiskt mångfald och klimatpåverkan får styra i möjligaste mån. Det kostar pengar, jag vet. Men man måste ju betala vad det kostar att föda upp ett djur på ett schysst sätt. För att ha råd varvar jag med linser och tofu i stället för att köpa importerad köttfärs för 49 kronor per kilo. Faktiskt undrar jag ofta varför våra högsvansade livsmedelskedjor köper in och exponerar så mycket billigt kött i sina butiker. Det är faktiskt både osmakligt och oinspirerande.