Ja. Ni läste rätt. Jag har lyckats orientera mig i dejtingdjungeln. Fråga mig inte hur det gick till, jag vet knappt själv.
Jag har de senaste tre åren levt mitt liv efter vad som gett bäst historier och content vid middagsbordet med mina tjejkompisar. De flesta av mina vänner har pojkvänner och jag har agerat ensam talesperson för hela singellivet.
Det har varit tufft, men jag har verkligen tagit mig an rollen på största allvar.
Jag har dejtat, och dejtat och dejtat. Svajpat... höger... vänster, vaknat i någon annans säng, walk of shameat mig hem och tänkt "vad skulle jag dit och göra".
På något sätt blir det här nu ett adjö till singellivet. En slags begravning för singel-Malin.
Kalla mig galen men jag får lite separationsångest. Jag lämnar efter mig ett helt annat liv och som kvinna kollar jag ju såklart på min prestation.
Gjorde jag bra ifrån mig? Kommer någon att bli ledsen nu när jag inte är singel längre? Tänka: "Det där kunde varit jag".
Jag hoppas det.
Jag är ju en jävla pangtjej.
Om jag nu ska säga hejdå till mitt singelliv måste jag göra det ordentligt. Jag har dejtat en del och jag ska bevisa för er varför dagens dejtingkultur fullständigt suger.
Vi kan börja med Tinder, eller dejtingappar generellt.
Här är svaret enkelt: killar är fruktansvärt dåliga på att föra en konversation och de är framförallt dåliga på öppningsfraser.
Emil, klockan 21.07:
Du låter omständlig, en knepig prick.
Tack?
Anton, 20 oktober:
Hur vill du bli kliad på ryggen? Hårt eller löst?
Anton (igen), 29 oktober:
Jag får chansa mig fram alltså.
Och igen, 7 november:
Har tränat nu i en vecka på att klia så du inte blir besviken.
Du är bara obehaglig, Anton.
Jakob, 8 oktober:
Jag vet inte hur jag missade dig. Är det skumt att höra av sig tio månader försent?
Svar ja, det är det.
Sen finns det gånger där jag faktiskt har träffat någon på Tinder. Men killar är alltid emotionellt otillgängliga eller omogna.
Polisen:
Jag matchade med en kille på Tinder och drog direkt till Stockholm på en dejt. Jag blev blixtförälskad – han tickade i alla min boxar. På tåget hem åt jag två ostmackor med gurka som han klev upp och gjorde åt mig. Jag var pirrig på att ses igen.
Men sanningen är att jag aldrig någonsin såg honom igen. Varför? Jag vet inte. Från mitt perspektiv var han bara lat och otydlig, som många andra.
Grannen:
Här var det ingen Tindermatchning utan snarare att han bodde granne med mina föräldrar. Och jag insåg ganska snabbt att det inte gick att dejta någon bara för att personen hade en gullig hund. Vi klickade verkligen – jag och hunden alltså.
Militären:
"Där är hon ju! Jag har kommit till insikten med att jag är nyfiken på dig. Vill du träffa mig?"
Jag tackar såklart ja – för ni vet, content, talesperson vid matbordet och så vidare.
Det här blev en av mina bästa dejter och återigen – blixtförälskad.
Vi hinner ses några gånger innan han slänger ur sig, via sms såklart, att han inte är intresserad.
Eller rättare sagt, han skriver att han vill vara singel, trots att det var han som insisterade på att ses.
Tillbaka till ämnet:
Jag tror att många relationer i dag inte funkar eller ens påbörjas för att vi ständigt letar efter något som är perfekt. Vi velar, tänker på vad andra ska tycka, vi vågar inte, vi är bortskämda och vi tror bestämt på att gräset alltid är grönare på andra sidan.
Men det är det inte.
Och det finns ingenting som är perfekt.
Tyvärr.