Sedan många år tillbaka kör vi med minimalt med julklappar i min familj. I alla fall brukar vi säga att vi inte ska ge varandra julklappar. I stället uppmanar vi varandra att köpa något vi verkligen vill ha till oss själva. Kanske en ny mobil, en ny vinterjacka eller nya glasögon? Sådant vi behöver och som kommer till användning.
Men samma dag som jag skriver detta har jag redan hunnit få ett besök av en budfirma som levererade årets julklapp till maken och två påminnelser i mobilen om att jag har ett paket som väntar på mitt lokala ICA. Försändelsen innehåller julgåvor till sönerna. Presenter som jag på förhand vet att de nästan säkert inte kommer att vilja ha. Jag ångrade att jag klickade hem dem i samma ögonblick som jag gjorde det.
Ännu ett par prylar kommer att bli liggande. I bästa fall hittar de en ny ägare i någon second hand-butik, men risken är stor att de blir hyllvärmare i ett studentrum i Umeå.
Med en vecka kvar till dopparedagen känner jag en stark längtan efter att cancel-kulturen ska drabba tomten och hans säck.
Nu kanske någon fnyser och säger att det är ett lyxproblem. Att det finns de som har det så knapert att de blir glada över att få julklappar över huvudtaget – som i "Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton".
Men i dag är det knappast någon som lider brist på prylar i Sverige eller världen. Massproducerade, billiga, oönskade föremål flödar över jorden. Det som saknas är helt andra saker. Framtidsutsikter, trygghet, hälsa, bostad, pengar, utbildning, vänner och familj.
Till och med en hipster som inte har någonstans att bo tycker nog att en julklapp i form av en tändstickstavla som föreställer Bodens fästning är en belastning. Hen hade hellre fått ett kontrakt på en lägenhet eller ett lånelöfte.
Det är härligt att tänka ut och ge bort presenter. Det är lätt att dras med i prylhetsen inför jul, när inkorgen i mejlen dignar av tips på gåvor till den "som har allt" till fyndpris. Jag har ju själv gått i fällan, flera gånger bara i år, och köpt julklappar till mina nära och kära, kanske mest för min egen skull.
Däremot ska jag avstå från att köpa någon pryl till mig själv denna jul. I stället ska mina trasiga ridstövlar skickas till Italien för att renoveras. Det känns som en både lyxigare, trendigare och roligare julklapp än något annat jag kan komma på.