Den vanligaste översättningen av Korpilombolo brukar vara ”ödemarksby invid liten tjärn eller grunt träsk.”
Mejlade församlingen i Korpilombolo i förväg eftersom vi hade för oss att det var på kyrkogården där som en viss pappa med största sannolikhet ligger begravd.
Kunde vi få koll om han fanns där och i så fall var?
Pappan i fråga flyttade söderut redan på 60-talet och hade sedan dess inte synts till särskilt ofta. Att han verkligen var död rådde dock inget tvivel om. Nu tänkte vi om möjligt lägga ned en blomma, eller åtminstone spana in slutförvaringen som borde vara belägen med utsikt över sjön Korpilompolojärvi.
Korpi betyder förresten ödemark och lompolo liten sjö. Den vanligaste översättningen av Korpilombolo brukar därför vara ”ödemarksby invid liten tjärn eller grunt träsk.” Vilket ljuder väldigt orättvist när man varit där. För Korpi är varken öde eller träskartat, bara väldigt långt bort.
Men nix. Församlingen förnekade omgående att de hade någon med det namnet vare sig i rullorna eller i jorden.
”Vi har register över alla gravsatta men hittar honom inte där.”
”Inte sett till någon sten med det namnet heller?”
”Nej, tyvärr.”
Svårt läge, men skam den som ger sig. Någon tipsade om att Riksarkivet har koll på både födslar, dödslar, begravningar och sista vilor sedan snudd på tidernas begynnelse. Det tog ett par veckor, men sedan kom besked per mejl: Begravningsceremoni i Göteborg, jordsättning i Korpilombolo.
Karln fanns bevisligen inom Pajala kommuns gränser, men kyrkogårdsförvaltningen därstädes fick honom ändå inte att dyka upp.
Men naturliga förklaringar finns för det mesta till allt, vare sig det handlar om spöken, troll eller andra till synes svårgripbara fenomen. I vår tid är stavas inte sällan den allra mest naturliga förklaringen till diverse övernaturligheter: Digitalisering.
”Han måste ha försvunnit vid överflyttningen till digital gravbok”.
Nattfestivalen i Korpilombolo får folk från hela världen att ta sig norr om polcirkeln första veckorna i december.
Hisnande tanke, riktigt vacker faktiskt, att man vid överflyttning till cybermolnet liksom kan läcka ut och försvinna från både kyrkoböcker och griftegård. Lite Jesusvarning, nästan.
Hur som helst: Väl på plats intill kyrkogården invid sjön hittade vi både grav och sten efter tips från Kirunafastern som varit förbi Korpi så sent som i somras.
Hon hade för övrigt redan hört talas om att några sörlänningar var på jakt efter graven.
Ryktet hade gått före oss.
”Jo, det var någon från kyrkan som hade varit hemma hos systersonen utanför Pajala och undrat om han visste till någon grav”.
Och i Kulturhuset i Korpilombolo, en fantastisk plats som serverar lunch varje dag året runt, stötte vi tämligen omgående på de ännu mer fantastiska systrarna Nylund, tre till antalet, som också de hört talas om att någon frågat sig för om en grav på Korpilombolo kyrkogård.
Kulturhuset i Korpilombolo serverar lunch varje dag året runt.
Mitt envetna tjatande hade helt enkelt gjort oss till en visa på bygden. Men strunt detsamma, nu vet både vi och kyrkogårdsförvaltningen var stenen står, digitaliserad eller inte.
Och dessutom har vi fått häng på de fenomenala systrarna Nylund, alla tre pensionerade lärarinnor. I sexton års tid har de varit de drivande krafterna bakom Korpilombolos alldeles egna kulturfestival - se European Festival of the Night - som varje år drar besökare från hela världen till de nattsvarta decemberdygnen norr om polcirkeln.
Som bekant stannar Kultursverige utan tanter. Systrarna Nylund är riktiga praktexemplar av den sortens äldre kulturbärande kvinnor som ser till att hålla grytan kokande.
Och inte blev det sämre av att de visade sig vara typ kusiner med honom vi letade efter. Korpilombolo levererar!