Varje år blir jag också lite besviken, för det verkar inte spela någon roll hur dignande julbordet är, hur många klappar som ligger i säcken och hur många kulor från Svenskt tenn jag hänger i granen. Det blir ändå inte som när jag var liten.
Ingen julklapp kommer någonsin kunna mäta sig mot piratskeppet från Playmobil som jag fick när jag var sex, ingen lagrad årgångsmust kan smaka så komplext som en flaska Apotekarnes hämtad i drickabacken i tvättstugan hos farmor och farfar och inget nytt, hysteriskt sällskapsspel går upp mot när morbror Nisse, efter ris a la Maltan på juldagskvällen, plockade fram kortleken och frågade om vi skulle spela ett parti.
Det är väl bara att inse att det där speciella skimret är förunnat de små och att man som fyrtioårig trebarnsfarsa hädanefter främst får fokusera på att göra barnens jular magiska. Frågan är bara hur det ska gå till. Hur skapar man magi för dagens skärmberoende, söndercurlade snorvalpar?
En viktig del i min barndoms jular var väntandet. Först väntade man på att det skulle bli julafton, sedan på att klockan skulle bli så pass mycket att man vågade väcka sina föräldrar och få ett av paketen under granen. Man väntade på gäster som skulle komma, på mat som skulle ätas upp, på att Kalle Anka skulle börja, på att Kalle Anka skulle sluta, på tomten och slutligen på att gästerna skulle gå hem så att man fick leka med sina julklappar i lugn och ro.
Just förmågan att vänta är dock en bristvara hos dagens unga. Genom att mata barnen med TikTok, reels och diverse appar har vi skapat en generation som kräver snabba kickar, ständig stimulans och som inte klarar av att ha tråkigt. Hur får man dem att förstå tjusningen i att genomlida ett julbord omgiven av vuxna som trycker i sig sill och Jansson och pratar om totalt ointressanta saker medan man väntar på att få kasta sig över sina paket? Hur får man dem att lyssna när någon släkting år efter år gör samma dåliga imitation av tjuren Ferdinands mamma framför att plocka fram mobilen och se ett gapigt klipp med Yumi & Tomu? Kan jultomten konkurrera med ett oändligt utbud av mobilspel och streamad underhållning?
Jag är medveten om att jag kan framstå som en sur gubbe som gnäller över dagens ungdom. Men det är min förbannade rättighet, nej skyldighet att gnälla. Redan Sokrates klagade på ungdomarna och det är ett arv värt att förvalta. Dessutom är ju barn idag störigare än någonsin.
För att maxa julkänslan hos dessa små odågor väljer många att smeta ut den över ett längre tidsspann. Begreppet novent är allmänt vedertaget. Ungarnas habegär mättas genom att överösa dem med olika smink-, Super Mario- och Nutella-kalendrar. Tusentals mödrar går in i väggen när de försöker överträffa varandra i att fixa den ultimata Nisse-dörren.
Men oavsett hur knepiga dagens barn kan verka, har de i grunden samma behov som när jag själv var barn. Det var ju inte själva piratskeppet som gjorde den där julen minnesvärd. Det var att få sitta med pappa en hel förmiddag och montera ihop det. Julmusten hos farmor och farfar och morbror Nisses kortspel var heller inget särskilt egentligen. Det var farmors kramar och Nisses sätt att få oss barn att känna oss som fullständiga jämlikar som gjorde stunderna så fina. Det låter klyschigt, men oavsett vad de multinationella företagen vill få oss att tro så handlar julen inte främst om konsumtion. Den handlar om värme och gemenskap och det är så riktig julmagi skapas. Även för dagens bortskämda små skitungar.