Trots alla hemskheter som drabbar mänskligheten i "The last of us" är serien som helhet visuellt tilltalande.
Första scenen är magisk – rolig och skrämmande på en gång:
En scen ut ett typiskt pratprogram från 1968, där en underhållande manlig programledare intervjuar två manliga epidemiologer om hot mot mänskligheten. Den ena experten pratar om ett virus från Afrika som skulle kunna göra alla människor sjuka samtidigt. Den andra epidemiologen (som hela tiden röker), avfärdar dock virus som det värsta hotet. Han vill i stället lyfta fram svampar som de farligaste organismerna eftersom de i teorin skulle kunna ta kontroll över människors medvetande. I synnerhet om jorden av någon anledning skulle bli några grader varmare...
Klipp till 2003, där vi får möta Joel och hans familj och grannar i Austin, Texas, som inom loppet av ett dygn förvandlas till en krigszon, när människor plötsligt blir våldsamma och galna.
Efter den dramatiska upptakten görs ett nytt tidshopp, 20 år framåt i tiden. Vi befinner oss i ett postapokalyptiskt samhälle. Men egentligen pågår Ragnarök liksom fortfarande – och ja, det är en svamporganism som ligger bakom katastrofen. Mycelen styr våldsamma zombies som med god hjälp av människor som i kampen för överlevnad har förlorat sin moraliska kompass, har gjort jorden till ett helvete. Det "friska" samhället har organiserat sig i en stenhård diktatur.
Joel är en av dem som har undgått att angripas av mikroorganismen. Han lever, men allt han upplevt och förlorat under de två decennier som gått har gjort honom död inuti. Hans enda dröm är att försöka hitta sin bror, och för att lyckas med det behöver han en fungerande bil, drivmedel och vapen. Motståndsrörelsen erbjuder honom allt detta – om han tar en tonårsflicka som heter Ellie till ett sjukhus.
Det som följer är en klassisk roadmovie genom ett deppigt, skövlat och vackert landskap, som så klart speglas i huvudkaraktärerna inre resor.
"The last of us" är inte banbrytande, eller ens särskilt överraskande. Man känner igen sig i storyn, men utan att det blir tråkigt. För allt är så himla välgjort och välskrivet.
Många har redan omfamnat berättelsen genom tv-spelet. Dess skapare, Neil Druckmann, har skrivit manus i samarbete med Craig Mazin, som är mest känd för "att ha skrivit Chernobyl".
Pedro Pascal spelar en av huvudrollerna i "The last of us". Hans karaktär Pedro är en luttrad, medelålders överlevare som efter att ha förlorat "allt" hittar en gnutta hopp när han möter tonåringen Ellie.
Skådespelarna är också väldigt bra. Inte minst Pedro Pascal (känd från "The Mandalorian" och "Game of Thrones"), som spelar Joel och Bella Ramsay (känd från "Game of Thrones") som Ellie.
På något sätt har seriemakarna lyckats skapa känslan av att man som tittare sitter i en gejmingstol med en kontroll i handen. Och även om jag inte själv är en gejmer, så drabbas jag plötsligt av ett sug att själv börja spela.
Om den här serien hade visats på bästa sändningstid i tjock-tv:n hemma i vardagsrummet på Ugglevägen i 80-talets Flen där jag växte upp, hade samtliga i familjen suttit som klistrade. Hela kvarteret hade varit mörkt och tyst, eftersom alla våra grannar hade gjort samma sak. Mina kompisar i skolan hade pratat lustfyllt om "The last of us" och skräckblandat om de svampinfekterade zombiesarna, och på arbetsplatserna hade samtalämnet i fikarummet varit givet. Inte bara i Flen, utan i hela Sverige och världen.
I dag ser tv-tittandet annorlunda ut, men bland årets dramaserier är troligen "The last of us" den som blir det närmsta vi kommer lägerelds-tv.