Partiledarna Ebba Busch (KD), Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD) och Johan Pehrson (L), håller pressträff. En bild av många som tagits de senaste månaderna och som tydligt signalerar att Jimmie Åkesson är en del av makteliten i Sverige.
Jimmie Åkesson släppt en ny låt. Ja, inte Åkesson själv då, men bandet Bedårande barn, där SD-ledaren spelar keyboard.
På Spotify anges dessutom Jimmie Åkesson som enda upphovsman till låten, som lite pekoralt heter ”Vem dräper draken”, varnar för dolda makthavare, konspirationer och uppmanar människor att stå upp mot etablissemanget.
Svensken ska inte gömma sig. Inte tiga.
Det är ju roligt att Jimmie Åkesson har något att göra på sin lediga tid, och låtsläppet kanske ger svaret på vart SD-ledaren har befunnit sig sedan valet. Han har ju inte synts så mycket i offentligheten.
Å andra sidan ligger det en viss ironi i att en politiker som i praktiken har vetorätt i alla regeringsfrågor, en partiledare som snart sagt varje dag aviserar att han tänker avsätta någon myndighetschef eller tvinga regeringen att gå i en viss riktning, samtidigt diktar om att man ska stå upp mot etablissemanget.
Han är ju etablissemanget.
Jag gissar att det kommer ta lite tid för Sverigedemokraternas partielit att inse att det är så. Hela SD:s identitet bygger ju på utanförskap och anti-etablissemang.
Väljarna verkar dock ha förstått, att döma av SD:s problem i opinionsmätningarna.
Sedan har detta med att spela in låtar blivit något av en favoritsport i den populistiska extremhögern.
Donald Trump har också släppt musik.
Donald Trump släppte nyligen en egen låt. Den heter Justice for all och har spelats in tillsammans med en kör bestående av interner som fängslats för sitt deltagande i stormningen av Kapitolium för drygt två år sedan. Trump läser trohetseden till den amerikanska konstitutionen till tonerna av landets nationalsång.
Tydligare kan Trumps ambitioner att vinna makten även om det krävs våld och icke-demokratiska metoder tydliggöras.
Och med detta sagt: detta med revolutionära sånger är verkligen inget nytt. Jag har själv, ofta glatt leende och med händerna i luften, sjungit låtar inom arbetarrörelsen, med texter om uppror och blod, utan att dra några omedelbara konsekvenser av detta.
Ta bara texten till "Oss alla unga":
"Oss alla unga som längta och strida,
oss väntar handlingen, som kräver mer än mod.
Oss skänkes lyckan att offra och lida,
dö för den tro som bröder helgat med blod."
Knappast en sång man förknippar med demokrati.
Men den skrevs på 1930-talet av Nils Flyg, en person som under andra världskriget gick från vänstern till den yttersta högern, och stöttade Nazityskland. Sjöngs den senare var det ironiskt. Aldrig på allvar.
Och det är ändå en viss skillnad mot de gravt löjeväckande låtar som med gravallvarligt syfte spelas in av dagens extremhöger.