Är det fel att vara stolt över sitt jobb? Att tacka nej till krogen och roliga resor för att det inte passar in i schemat? Tidningens krönikör reflekterar över en samtid där unga människor vill "work smart" istället för att "work hard".
Jag trodde länge att jag skulle vara fast i krogbranschen för evigt.
Inget ont om krogbranschen – på många sätt är den fantastisk. En bra restaurang är en toppenplats för unga människor med bra arbetsmoral att lära sig många dyrbara läxor inför resten av arbetslivet, och jag är tacksam över alla timmar jag för billig peng har slitit under olika krögare runtom i Sverige och Europa.
Risken är bara att det kan bli lite väl kul. Lite väl hårt. Lite väl sent. Personligen hade jag länge svårt att se ljuset i slutet av restauranglivstunneln innan jag en vacker dag bröt mig loss, korsade det läskiga gap som hette "arbetslösheten" och ansökte till journalistprogrammet.
Och idag kan jag stolt säga att jag har mitt drömjobb.
På vissa sätt är livet inte så olikt hur det en gång var att servera bord. Jag får träffa mycket intressanta människor, jag får ställa dem frågor, lyssna till deras svar och försöka att verkligen förstå mig på vad de är ute efter och vad de står för.
Men det var längesedan jag torkade spyor.
Längesen jag bröt upp slagsmål eller med tårar i ögonen diskade hundratals glas tills sent in på småtimmarna efter att diskmaskinen gått sönder och diskaren gått hem.
Idag älskar jag alla aspekter av mitt jobb, men bland folk i min ålder får jag ofta skämmas för det.
"Work smarter, not harder" lyder en anglocism som har blivit ett motto för de 25-35-åringar jag träffar på krogen (dit jag fortfarande ofta går, numera som tacksam gäst). Där sker det ofta att jag över borden blir medbjuden på roliga resor och weekends som jag måste tacka nej till.
– Varför då? frågar mina kompisar.
– För att jag måste jobba, svarar jag.
– Äsch. Skit i jobbet. Säg till din chef att du inte kan, bara.
Skita i jobbet?
Jag som äntligen har en arbetsplats jag ser fram emot att komma till om dagarna?
Det värsta är vad jag ser i dessa människors ögon när jag säger att jag minsann inte tänker skita i jobbet, att jag gillar mitt jobb och är stolt över det.
Då ser jag nämligen ilska och avsmak. Bland unga på krogen träffar jag nästan aldrig någon som motiveras av att jobba hårt för något man brinner för. Jakten på en god karriär och ett roligt 9-17-jobb premieras inte om denna jakt inte är något som kan ske passivt, gärna genom mobilen, utan att komma i vägen för ett obehindrat och helt fritt privatliv.
Man får gärna ha ett jobb.
Det får gärna vara bra betalt, också.
Men det ska helst inte ta upp för mycket av ens tid. Och denna anställning får heller inte vara svår att få.
Det liv som premieras och ses som eftertraktansvärt är det liv som utspelar sig i sociala medier. Perfekta liv fyllda av goda frukostar, vackra hem, snygga partners, trendiga kläder, svindyra luncher, coola nattklubbsbesök och spontana weekendresor.
"Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilket samhället vilar", sade Karl-Bertil. Jag har alltid varit benägen att hålla med. Men ungdomarna på krogen bara stirrar på mig med avsmak när jag citerar den gamle vardagshjälten.
"Den högsta möjliga lönen för det minsta möjliga bemödandet ger en inre tillfredsställelse och är den grund på vilken min spontana weekendresa vilar", verkar istället vara dagens ledord.
Jag tänker att det aldrig håller i längden. Att julafton varje dag snart skulle bli urvattnat och trist.
Men när jag säger det möts jag bara av irritation och oförstånd.