2016 besökte jag för första gången Göteborg.
För mig var det ett magiskt land.
Som en person som älskat Håkan Hellström så länge jag kan minnas stod Göteborg med på samma lista över drömlandskap som Narnia, Nangijala och Vattnadal. Genom Håkans sju skivor hade platsen blivit en mytologisk sagovärld – som jag nu skulle få besöka på riktigt.
Långedragspaviljongen, Gullbergs kaj, Vasaparken och Stigbergsliden. För de flesta människor bara halvgråa platser på en karta – för mig magiska destinationer fyllda av liv.
Jag reste ner på en varm och kvav buss. Bara några veckor före konserten – denna mytiska konsert då Håkan slog sitt eget publikrekord, 70 144 besökare, ett rekord som står sig än idag – hade jag ramlat på min skateboard och stukat foten.
Rejält.
Det var en sådan stukning man önskar hade varit ett benbrott. Vid ett benbrott hade det rört sig om gips och kryckor ett tag, lite rehab och sedan färdigt. Istället skickades jag under ett år runt bland olika sjukgymnaster, och det tog nästan två år innan jag kunde skejta igen.
Göteborg var varmt, soligt och vackert, och jag haltade omkring bland gatorna och torgen. Jag minns att konserten var som en dröm i uppfyllelse – trots att jag hade svårt att hoppa omkring med de andra fansen. Efteråt skrev Markus Larsson att "Det här kan Håkan aldrig överträffa".
Jag brukar gå in och läsa den där recensionen ibland när jag känner att jag behöver gråta en skvätt.
För en gammal litteraturromantiker som jag försätter alltid den mig alltid i ett gråtmilt och sentimentalt tillstånd – jag blir påmind om varför Håkans texter resonerar så starkt med så många fans. Markus Larsson noterar hur den fullsatta arenan under drygt tre timmar blev till en plats där alla osäkra, mobbade, utstötta och annorlunda själar för en gångs skull fick känna sig som vinnare.
Och nu är det dags igen. Två år efter det planerade datumet ("Känn ingen sorg för mig Göteborg" släpptes år 2000) får Håkan äntligen fira sitt 20-årsjubileum i hemstaden, och jag tillhör de lyckliga som kommer att vara på plats.
Jag har läst någonstans att alla celler i människokroppen förnyas var sjätte år – att alla beståndsdelar som gör oss till människor bryts ner och återförnyas med denna konsekventa intervall, och att man då rent filosofiskt kan fråga sig själv var sjätte år om man faktiskt är en helt ny person.
Jag vet iallafall att mitt liv totalförändrats under de där sex åren.
Då: arbetslös, bostadslös, och förvirrad.
Nu: anställd, belånad, och ganska lugn.
På andra sätt är livet förvånansvärt likt hur det alltid har varit.
Då: 24 år med trasig fot.
Nu: 30 år med trasigt nyckelben. Vissa läxor lär man sig aldrig.
I en del av sin text frågade sig Markus Larsson varför vissa av Hellströms tonårsdängor fortfarande funkar så bra i en publik där många vuxit sig långt över medelåldern.
Jag tror jag vet svaret: för att vi aldrig slutar vara unga i sinnet. Iallafall inte när vi lyssnar på Håkan Hellström. Då minns vi hur det var – hur det för många fortfarande är – att vara ung, förlorad, utstött och drömsk.
Därför spelar det ingen roll om han överträffar den förra konserten eller ej – för alla unga, förlorade drömmare kommer det att vara lika magiskt ändå.