De senaste årens inflation och ökade räntekostnader kan har gjort att en helt vanlig barnfamilj som bor i villa kan ha tiotusentals kronor mindre att röra sig med per månad nu än år 2022.
De har tvingats börja vända på kronorna, minska inköp av kläder och skor, ställa in sportlovsresan och lägga skruvdragaren på hyllan. Altanen får inget tak denna sommar och elbilsköpet är numera en utopi.
Jag har själv känt av de bistrare tiderna. Jag kan inte längre bekymmerslöst klicka hem en cool t-shirt för drygt två lax eller bränna det dubbla på en konserthelg i huvudstaden.
Pengarna jag och maken hade lyckats spara under de goda åren lade vi på att slå till när sommarstugan vi haft ögonen på i flera år plötsligt blev till salu. Vi visste det inte då, men tajmingen var sämsta möjliga. Huspriserna var på topp och räntorna i botten.
Nu har vi två hus. Nyss löpte bolånens bindningstid ut – när räntorna stod som högst.
Vi har inga hemmaboende barn längre och egentligen inga problem alls att få ekonomin att gå ihop. Men jag har aldrig varit den sparsamma typen och börjar redan bli less på att känna mig pank.
Jag är fullt medveten om att det finns många därute som har det betydligt sämre. Som aldrig ens har drömt om att göra en skidresa på sportlovet och som till och med har svårt att få pengarna att räcka till mat.
Det är förfärligt och fruktansvärt orättvist – men den vetskapen gör inte livet lättare för alla oss som sitter fast med höga lånekostnader, urholkade löner och oro för vad som ska hända om någon av familjeförsörjarna blir arbetslös.
Som om inte det vore nog måste vi dessutom tugga i oss att bli skuldbelagda.
I två års tid har medierna svämmat över av privatekonomer, politiker, bankchefer, debattörer och extrema snåljåpar som svänger sig med uttryck som köpfesten är över, lånekarusell, buffertsparande, matlåda och havregrynsgröt.
Gemensamt för alla dessa tyckare tycks vara att de nästan inte har några bolån, men har mer än en årslön på banken. Plus ett självupplevt moraliskt övertag på alla oss oansvariga, slösaktiga och kortsiktiga människor som inte njuter av att bära tagelskjorta, hängslen och svångrem och som får kväljningar av havregrynsgröt.
Vi ville ju bara ha tak över huvudet. Och lite guldkant på tillvaron.
Är det så jäkla fel?