Trots den senaste veckans obarmhärtiga störtflod av vidriga nyheter om terrorattacker, mord och brandattentat, har det snackats ganska mycket om att bland andra Veronica Maggio och Hov1 gjort en EP med tolkningar av fem låtar från Hellströms halvgamla album.
Sveriges största popdrottning sjunger titellåten. Veronica Maggio har stöpt om Håkans stökiga dänga till en ljuv pianoballad, som trots att den är kryddad med stråkar och körer, rätt och slätt är tråkig. Hov1:s bidrag är faktiskt olyssningsbart och Hanna Ferms version av "Valborg" låter som nåt hämtat ur ett av TV4-programmen "Så mycket bättre" och "Idol".
Nej, bortsett från Seinabo Seys och Dina Ögons svängiga souljazzversion av "Fri till slut", tycker jag personligen att Spotify Singles-hommagen till Håkan Hellström är ointressant.
Så varför har jag ägnat tid och energi åt att skriva om det? Jo, för att alla dessa förutsägbara och oftast väldigt trista tillbakablickar, hyllningar och samarbeten som sprutar ut från världens popfabriker, ligger som en våt filt över populärmusiken.
Det har aldrig getts ut eller skapats så mycket musik som nu. Vilket är fantastiskt. Men det har nog heller aldrig varit lika svårt att nå ut och igenom bruset för oetablerade artister. Särskilt inte som all ny populärmusik i strömningstjänsternas tidevarv konstant måste "tävla" med i stort sett all tidigare utgiven populärmusik.
Samma sak gäller för livescenen. Publiken väljer i första hand att se akter de redan känner till och vet drar storpublik.Ofta är det lättare att dra publik till shower med partyband, coverband eller där artister hyllar andra artister än för akter som spelar sin egen originalmusik.
Dessutom tycks våra stora artister ha fastnat i någon sorts loop där de bara samarbetar med och hyllar och tolkar varandra.
Veronica Maggio inte bara hyllar och sjunger med Håkan Hellström. Hon skriver låtar med Jocke Berg från Kent. Jocke Berg och Martin Sköld från Kent har producerat Lars Winnerbäcks senaste album och när Håkan Hellström spelade live på Stadion i augusti, då var Lars Winnerbäck med på scenen.
Det här är väldigt lågt hängande frukter för våra mest unika, älskade och hyllade artister att plocka. Som dessutom stjäl rejält med syre i det svenska musiklivet.