Svenska Dagbladets har de senaste veckorna publicerat flera artiklar om fenomenet Tinder på sina kultursidor. Fram manas en bild av kvinnor som bara träffar på män som gör dem besvikna genom att aldrig förbinda sig för något annat en enstaka träffar och nätter i sänghalmen.
Så fort det blir tal om något mer försvinner killen ur sikte och slutar höra av sig. Eller ännu värre, han fortsätter att höra av sig lite då och då och låter den stackars kvinnan dingla på kroken i någon sorts limbo.
Jag hört liknande berättelser från kvinnliga vänner i olika åldrar. De har varit ledsna och oförstående. Känt sig kränkta och värdelösa och indragna i ett spel som aldrig har velat spela.
Det verkar vara förutbestämt att kvinnorna vill träffa män för att få uppleva långa relationer präglade av äkta kärlek, bobyggande och utflykter till Ikea, medan män bara är ute efter sex och att visa upp sig på stan med attraktiva tjejer som kan höja deras status. Det är kvinnans roll att klänga och driva på medan männen är eteriska väsen som glider tjejerna ur händerna så fort de försöker fånga dem, för att i stället fortsätta leta efter någon som är "bättre".
Själv lever jag i en lång relation sedan över tre decennier, så det är kanske förmätet av mig att ha åsikter om vad det här fenomenet står för egentligen. Men jag tycker att debatten stinker av sexism.
Är det verkligen så stor skillnad mellan vad män och kvinnor vill ha ut av relationerna som inleds med hjälp av dejtingappar? Och speglar det i så fall inte all samvaro mellan män och kvinnor?
Jag trodde att vi kämpade för jämställdhet mellan könen, inte att könsrollerna ska cementeras ytterligare och dessutom laddas med fler befängda föreställningar om hur män och kvinnor ska vara och bete sig mot varandra.
Det gäller inte bara dejtandet, utan även i nästa steg – hem- och familjelivet. Kvinnor utmålas som besatta av prydnadskuddar och som kravmaskiner som ständigt vill att deras män ska rolla väggar fast de hellre vill bygga kvadratmeter efter kvadratmeter trädäck på tomten.
Det är 2020 nu, och jag hade hoppats att det inte skulle vara så här.
När jag var barn rådde grav ojämställdhet till kvinnornas nackdel. Men det fanns en levande vision om att män och kvinnor kunde leva tillsammans på lika villkor som tog sig uttryck i kulturen genom androgyna manliga popstjärnor, unisexkläder och kaxiga pojkflickor i barnlitteraturen. Var tog den drömmen vägen?