Malin Johansson.
Det är en måndagsmorgon och jag sitter med min kaffe på kontoret. När min kollega hämtar dagens post kommer han tillbaka med ett brev till mig. På brevet står det med handskrift: "Krönikör. Malin Johansson".
Det är mitt andra skrivna brev som har skickats till redaktionen och jag gillar att få kommentarer på det jag skriver om i mina krönikör.
Den här gången var det speciellt.
I min tidigare krönika om boomer-beteenden ställer jag retoriska frågor – och ställer man frågor får man svar.
Den här gången kommer svaren från en kvinna vid namn Margareta som berättar för mig att hon är född på 1930-talet och hon förklarar för mig på vilka sätt hon och jag skiljer oss åt.
Hon avslutar hela brevet med att skriva:
Ett tag tänkte jag faktiskt skriva det här för hand med skrivstil men så kom jag på att du kanske inte skulle kunna läsa det då.
Och Margareta har nog rätt.
Brevet gör mig nyfiken och jag bestämmer mig för att ringa upp Margareta, jag känner på något sätt igen mig i henne.
Margareta berättar för mig att hon tyckte att krönikan var rolig och att hon förstod humorn i den. Att hon tycker väldigt mycket och gillar att skriva. Hon säger även att trots min unga ålder så kan jag vara klok ändå.
Jag frågar om hennes generation och vad som präglar dem. Eftersom att min kategorisering med "Baby Boomers", där de är födda mellan 1946–1964, lämnar Margareta utanför.
– Vi är ganska så gnälliga, säger hon och skrattar.
Margareta berättar om sitt liv – om hur hon växte upp, hur hon blev uppfostrad, vad hon jobbade med och att människor i hennes ålder inte vill ändra på något. Att det ska vara som förr.
Jag försöker hitta något som jag och Margareta har gemensamt.
Vi båda gillar att skriva mycket och att tycka saker. Jag förklarar även min rädsla för att bli äldre och känna att jag inte hunnit med allt jag vill.
– Du kommer att hinna mycket men oavsett vad så kommer du ha mycket kvar att göra även när du blir gammal. Om du fortsätter att vara nyfiken kommer du alltid ha saker som intresserar dig.
Där möts jag och Margareta. I nyfikenheten.
Trots våra olikheter och vår ålderskillnad så kan vi mötas generationer emellan – så länge vi är nyfikna på varandra.
Det har Margareta lärt mig.
