Det var när jag låg i soffan med halva handen under byxlinningen som jag läste nyheten. "Ett år sedan första dödsfallet i covid-19". Två månader senare, den 11 mars, hade det spridits vidare till flera världsdelar varpå världshälsoorganisationen WHO slog fast att coronautbrottet var en pandemi, stod det.
Jag kommer ihåg när polletten trillade ned. Beskedet om att coronaviruset var en pandemi kom när jag var på en spontansemester i London. Vi reste hem strax efter. Och när jag några dagar senare bjöd hem några vänner för att fira min födelsedag var det märklig stämning. Vi insåg att det var något stort som var på väg att ske. Osäkerheten och rädslan för det okända kompenserades med skämt om att vi alla skulle dö eller jorden skulle gå under.
Dagarna blev långsammare och plötsligt kändes det läskigt att gå till min lokala matvarubutik. Alla mina frilanstexter handlade om det nya viruset och Anders Tegnell nästlade sig in mina drömmar. Mina planer på att plugga dokumentärfilmande i Nederländerna lades på is och min rumskamrat hade gått från att vara en kompis till en potentiell superspridare som jag till varje pris behövde hålla mig distanserad från.
Jag bestämde mig snart för att jag skulle göra det bästa av situationen. Jag ville inte böja mig för covid-19. Liksom så många kulturaktörer säger; "Vi ställer inte in, vi ställer om". Så när mitt sista år på universitetet digitaliserades och allt studentikost tog stopp lovade jag mig själv att inte slösa bort tiden på att kolla på tv eller jäsa i soffan med mobilen i hand. Det skulle tränas och de kreativa hjärnmusklerna slipas.
Men här låg jag alltså nu knappt ett år senare utan kropp som en grekisk gud och noll sidor skrivna av det där filmmanuset jag lovade mig själv att jag skulle börja skissa på.
När andra tagit tillfället i akt och gjort egen forskning, hittat en ny hobby eller blivit svinbra på schack efter "The Queens Gambit" känns det extra dåligt att jag enbart blivit bättre på att namedroppa regissörer för HBO-serier och göra tunnbrödrullar. Men samtidigt står jag för att man ska fira sina pyrrhussegrar. Även om stora delar av den relativt nyvunna fritiden kunde ha lagts på volontärarbete eller hjärngympa måste jag hålla fanan högt och vara stolt över mina nya kunskaper.
Som jag förut nämnde har jag blivit en mästare på att göra tunnbrödrullar. När det inte kändes lika säkert att ta sig till cheferna på DN-grillen i Stockholm började jag experimentera med det gastronomiska konstverket på egen hand. Det har skett en revolution. Saltgurka och jalapeños, säger jag bara.
Jag har även lärt mig ett och annat på Wikipedia. Varje gång jag testat på något nytt eller inte förstått något har detektivhatten åkt på och sedan rest ut i nätets oändlighet. Visste du exempelvis att svenskarna krigat mot Frankrike under det Pfalziska tronföljdskriget i slutet av 1600-talet? Nähä? För det visste nämligen jag.
Inte minst har jag lärt mig en hel del om ostar. Jag har unnat mig rekordmånga charkbrickor under året – vilket innebär att jag känt mig som en konnässör när jag glidit in till charkdisken för att inhandla veckans skörd av stinkostar.
Jag kunde ha suttit och pitchat min filmidé eller gjort trettio chins med bara högerarmen idag om jag bara lagt på några kol. Men det har faktiskt varit rätt skönt att chilla lite också. Det får man väl unna sig.