Under vintern har SVT sänt den nya dokumentärserien "Köp mina trosor".
I serien granskar journalisten Nellie Erberth den så kallade sugardejtingvärlden, som kort och gott bygger på att män betalar kvinnor för socialt umgänge. Frågeställningen är enkel: är sugardejting ett sätt för kvinnor att på ett trevligt sätt tjäna enkla pengar? Eller är det bara ännu en form av prostitution?
Från min plats i tv-soffan har jag följt serien med stort intresse.
I början av december släpptes det tredje och sista avsnittet. Utan att spoila exakt vad som händer kan jag berätta att reportrarna i serien gång på gång får anledning att häpna över hur hisnande äckligt (och olagligt) männen på sugardejtingsajterna beter sig. Män som inte drar sig för att skicka grovt sexuella inviter och så kallade dick pics till tjejer som inte bett om det och som ibland inte ens fyllt 18.
Tyvärr delar jag inte journalisternas förvåning.
När Erberth förskräckt och äcklat skakar på huvudet över hur vuxna män skickar sexförslag till hennes fejkade, 15-åriga sugardejtingkonto känner jag bara...
Ja.
Jag vet.
Det där förvånar mig inte längre.
Och det är inte bara för att jag genom åren luttrats av vittnesmål från väninnor och flickvänner som berättat om allt från män som tafsar på arbetsplatsen till plötsliga runkvideor på Snapchat.
Nej, det är också för att jag själv ibland rör mig i samhället tillsammans med mycket yngre tjejer, och för att ingen reagerar.
Låt mig förklara:
Det händer att jag i mitt jobb som kulturjournalist stämmer träff med unga tjejer för att göra intervjuer. Vi ses ofta i parker och på caféer. Jag undrar då vad folk tänker om oss.
Tror de att vi är på dejt?
Jag: en 31-årig mustaschbärare på 90 kilo med grånande tinningar.
De: unga (ibland omyndiga) tjejer med artist-, konstnärs-, och skådespelardrömmar.
I dessa situationer händer det att jag ser mig om i rummet. Möter folks blickar. Får ögonkontakt med kvinnor som snabbt slår undan blicken. Med ett mått av avsmak?
Men det händer också att jag får ögonkontakt med män.
Män vars blickar liksom säger... "Najs, mannen. Ha så kul ikväll."
Jag vill skrika att de har fel, att det inte är som det ser ut.
Men istället fokuserar jag på mina intervjuer. Sedan går jag hem i tystnad, och fortsätter att inte förvånas över vidriga och gränslösa män.