Från min plats under täcket trevade jag försiktigt bland dagens första, sömniga tankar. Vad var det som kändes så fel? Jag brukade ju vanligtvis älska långsamma söndagsmorgnar.
Jag funderade och funderade, och precis som jag var redo att armbåga undan den olustiga känslan av att ha glömt något så kom jag på det:
Gårdsstädningen. Idag var dagen för den stora gårdsstädningen.
– Felix? Är du vaken? ropade min flickvän från köket.
– Hrmmmblgh..! mumlade jag till svar.
Med tungt huvud följde jag doften av kaffe genom hallen och in i köket. Hon var redan påklädd, redo med handskar och sekatör och hela skiten. Det bådade inte gott. Dessutom såg jag det kaffe som jag helst ville dricka i soffan hällas ner i en termos. Det skulle jag få dricka ur plastmugg tillsammans med föreningen först efter städet.
Det fanns inget annat att göra än att kapitulera och dra på sig hängselbyxorna, hur mycket jag än ville stanna inne i värmen.
Ute på gården var grannarna redan i full fart med dagens städschema. Här fanns vår granne modeprofilen, klättrandes på en stege för att tvätta fasaden. Här fanns frisörskan, fullt koncentrerad på höstlöven med kratta och sopsäck. En bit bort hukade juristen sida vid sida med den myndighetsanställde över rabatten, fixandes och trixandes med en påse lökar. Jag insåg med fasa att det skulle bli en lång dag.
Gemensamt för samtliga på plats var att ingen skulle kunna beskylla dem för att bryta mot bostadsrättsföreningens gyllene regel: man smiter inte från gårdsstädet. Ändå var det precis vad jag tänkte göra.
Inte fly platsen, nej, det hade varit för uppenbart och försatt mig i en oönskad position som föreningens fuckboy.
Nej, jag tänkte helt enkelt kamouflera mig genom att se ut som att jag jobbade, fast jag egentligen inte gjorde något.
Jag greppade en sopkvast och började omsorgsfullt och metodiskt att röra mig mellan olika platser på gården där jag var precis så pass långt bort från den myndighetsanställde – föreningens fruktade ledare – att det skulle synas att jag höll på med något, medans det samtidigt skulle vara omöjligt att se exakt vad det var jag faktiskt höll på med. Jag stoppade in en öronsnäcka i ena örat, rattade in P1 och började min charad.
Det funkade förvånansvärt väl.
Jag märkte att så länge jag rörde mig målmedvetet fram och tillbaka med kvasten i högsta hugg så framstod jag för alla grannar som ett gott exempel – någon som sopat ihop en stor hög med smuts som nu kräver en extra kraftig soppåse för att frakta bort – och detta inspirerade i sin tur en vilja hos dem att inte vara sämre än jag. Konsekvensen blev att när de förkovrade sig extra omsorgsfullt i någon annan uppgift förstärktes mitt kamouflage.
Men somliga straffar gud med detsamma.
Efter att alla påsar med löv, alla vissna och avklippta kvistar och all annan bråte samlats i stora högar skulle den sista punkten på dagordningen bli att beställa en skåpbil från någon som kunde frakta rubbet till tippen. När bilen anlänt föll det på mig att hjälpa chauffören lasta in allt vi samlat ihop i den stora bakluckan, och när jag fattade tag om högen med kvistar som juristen och den myndighetsanställde ägnat hela dagen åt att mödosamt rensa upp – medans jag själv lyssnade på Nordengren och Epstein och drömde om kaffe – fick jag en lång, vass tagg inkörd djupt i tummen.
Jag gav ifrån mig ett gällt skrik och tappade högen på marken. Det hela måste ha sett väldigt odramatiskt och fjantigt ut, för lika snabbt som juristen skrattat åt mig och ironiskt kallat min manöver för "supermanlig" roffade chauffören obrytt åt sig allt, lastade in det i bilen och försvann.
Där och då tänkte jag inte mer på det. Men medan vi samlades över grillkorv och lättöl, alla andra stolta över sitt hårda arbete, kände jag hur skammen sakta men säkert lade sin kalla arm över min axel.
Och där skulle den bli kvar.
Idag är det ganska länge sedan jag lyckades med att fly från gårdsstädet, men smärtan i min röda och förvridna tumme består. Den pulserar och luktar ruttet, som härsket fläsk i solsken. Varje gång jag tryckt ned en av tangenterna på skrivbordet för att komponera den här texten har den påmint mig om vilken liten lort jag är.