"Vi barn från Bahnhof Zoo" innehåller många känslomässigt laddade ögonblick. Som när Chistiane (Jana McKinnon) första gången prostituerar sig för att finansiera sitt eskalerande heroinmissbruk.
Det pratades mycket om den tyska filmen "Vi barn från Bahnhof Zoo" när jag själv var tonåring. Den släpptes 1981 byggde på en självbiografisk berättelse som handlar om 13-åriga Christiane som fastnar i drogmissbruk och prostitution i dåvarande Västberlin. David Bowies musik är en väsentlig del av filmens soundtrack, Bowie spelade också sig själv i filmen.
Nu har skaparen bakom den tyska succéserien "Weissensee", Annette Hess, skrivit manus till en remake i åtta delar, regisserade av Philipp Kadelbach. Alla avsnitt finns att se på Via play.
I serien får vi möta Christiane som lever med sina föräldrar i en lägenhet på elfte våningen i ett miljonprogramsområde. Mamman är en hårt arbetande familjeförsörjare medan pappan är en omogen snackpåse som ständigt måste stå i centrum och tar till våld när hans uppblåsta ego punkteras.
Christiane drömmer om att umgås med de coola eleverna i skolan. Hon får snart kontakt med Bella. Hon har det också trassligt hemma, med en alkoholiserad mamma och två småsyskon som hon tar ansvar för. Det slutar med att Christiane och Bella blir medbjudna att hänga på några killar till ett diskot.
På diskot träffar de Babsi, Benno, Axel och Michi och snart har de sex bildat ett gäng. De hänger runt centralstationen eller i Axels rivningsfärdiga lägenhet.
De testar gränser och söker sig fram. Men de är bara barn. Planerna är stora, den psykiska hälsan sviktar och konsekvenstänkandet är noll. Runt dem vimlar det av snuskiga gubbar och langare som vill utnyttja dem medan den övriga vuxenvärlden sviker, blundar eller inte orkar se.
Visst har ungdomarna roligt och kickarna innebär en förförisk flykt från allt som är tråkigt eller svårt att hantera. Men snart är de alla fast i ett heroinmissbruk med allt vad det innebär av abstinens och kaotisk jakt på pengar till nästa dos. Nu präglas deras tillvaro av stress, lögner, manipulationer, förnedring och våld. De tvingas alla sälja sig på olika sätt.
Det är ett jäkla elände rent ut sagt, men i stället för att landa i tung socialrealism har serieskaparna valt att inta ungdomarnas förenklade och naiva perspektiv. Det gör att skildringen av vuxenvärlden är ganska svartvit, även om Christianes familj ägnas lite mer omsorg i karaktärsbygget och särskilt mammans uppvaknande och försök att hjälpa dottern är lätt att känna igen sig i och sympatisera med.
Serien försöker också gestalta något av drogernas lockelse, utan att romantisera. Det råder ingen tvekan om vart åt det barkar – med en spruta i armen på en skitig toalett eller i baksätet på en bil tillsammans med en torsk.
Vart efter avsnitten går blir man mer och mer engagerad i Christine, Benno, Stella, Axel och Babsi och deras jakt på droger, storslagna drömmar och förmåga att så gott som alltid göra "fel" val.
Christiane (Jana McKinnon) och Benno (Michelangelo Fortuzzi) ingår en sorts pakt av kärlek, droger och besatthet.
Allt ustpelar sig i ett i ett anakronistiskt Berlin, där ett dystert, sent 1970-tal i skuggan av järnridån har fått en uppdaterad, mer färgstark lyster. Bowies musik finns med i soundtracket men det rymmer också låtar från vår tid.
Jag tycker att uppdateringen av den här starka berättelsen är snyggt smart gjord och dessutom relevant. Även om drogbruket ser annorlunda ut bland dagens ungdomar, vet alla som inte blundar att knarket fortfarande finns där i våra barns vardag.