Catarina Nitz: Känner mig lurad – "Belgravia" är inte vad jag trodde

Det brittiska kostymdramat "Belgravia" har just haft premiär SVT. Bakom serien står Julian Fellowes, som skrivit manus efter sin egen roman. För dem som älskar att fly från vardagen in i pampiga salonger där kvinnor i maffiga håruppsättningar och voluminösa sidenkjolar dryper av återhållen passion och stiliga unga män är nära att strypas av sina kravatter, är Julian Fellowes något av en ikon. Det var han som skapade succén "Downon Abbey", vilket gjort att förväntningarna har varit höga.

Själv gav jag mig i kast med serien på söndagen och hann precis se fyra av sex avsnitt innan jag somnade med en känsla av att ha blivit lurad – vilket inte automatiskt betyder att jag blev besviken.

"Belgravia" utspelar sig under första halvan av 1800-talet, alltså nästan 100 år tidigare än "Downton Abbey". DA-fans kommer ändå att känna sig hemma redan under förtexterna, där kompositören James Lunns stråkar hjälper till att starta tidsresan. Sedan brakar berättelsen i gång med en storslagen bal i Bryssel, där den brittiska armén samlats inför det som kom att bli det avgörande slaget i Napoleonkriget – Waterloo.

På balen dansar kärleksparet Edmund och Sophia, men strax hämtas Edmund för att rida iväg av till fronten. Han överlever inte. 

Sedan görs ett hopp 26 år framåt i tiden. Då får vi veta att även Sophia har dött bara några månader efter sin älskade. Nu är det inte romantiken som står i centrum utan något så ovanligt som två medelålders kvinnor, som båda försöker hantera sin stora sorg. 

Det handlar om Anne Trenchard (Tamsin Greig) som är gift med en affärsman som genom sitt samarbete med byggnadsingenören Thomas Cubitt (verklig person som bland annat byggde stadsdelen Belgravia i London), blivit rik och representerar den framväxande borgarklassen, och lady Brockenhurst (Harriet Walter) som står för gamla pengar och aristokrati. De lever i skilda världar och möts av en slump, men deras gemensamma historia binder dem samman. 

Belgravia är ganska deppig och inte särskilt mycket feelgood – även om den bjuder på spirande kärlek, uppslagna förlovningar, syskon som känner sig åsidosatta och ett par riktigt mustiga bad guys and girls. 

Och när det gäller scenografin finns inget övrigt att önska. Minsta blombukett eller hårspänne bjuder på en närmast beroendeframkallande ögonfägnad.