Jag har precis gjort en fruktbar dubbelläsning av Håkan Nesser som i dagarna släppte sin nya kriminalroman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Samtidigt med denna har jag också högläst hans förra deckare, den mästerliga ”De vänsterhäntas förening” från 2018 för min fru. Till frukosten, till fikat, på kvällen innan vi går och lägger oss. Man är fast när man väl börjat.
Båda böckerna innebär en comeback för Nessers kriminalpolis Gunnar Barbarotti, en typisk gubbsnut som står i ständig dialog med Gud och är huvudperson i fem böcker mellan åren 2006 och 2012.
Nu tycks det som att Barbarotti är tillbaka på allvar. I den nya boken åker han till norra Gotland tillsammans med sin kollega/käresta Eva Backman. Och allt blir plötsligt igenkännbart för en gammal Fåröentusiast som jag själv.
Under 00-talet tillbringade jag och min fru många sensomrar och höstar (en jul också) på denna karga och off season så ödsliga ö som många besöker under sommaren. Vi kom dit första gången i september 2001. Höstregn och kallt och mörkt. Buss från Visby till Fårösund. På färjan över sundet liftade vi med en skolbuss som dumpade oss vid Stora Gåsemora gård där vi skulle bo. Bara några år tidigare fick inte ens utlänningar komma ut på Fårö eftersom det var ett militärskyddsområde.
Tiderna förändras. Numera är Stora Gåsemora ett exklusivt hotell och restaurang med fina julbord om vintrarna. Ulf Lundell brukar spela i deras konsertlada om somrarna. Folk vallvärdar dit. Men då, 2001, var det bara en lerig bondgård med mjölkkor där de hyrde ut några rum. En röd skraltig tandemhoj fanns till låns. Ägarinnan Birgitta mötte upp i skitig overall och tufsigt blont hår. Hon driver fortfarande stället.
Vi förälskade oss snabbt i Fårö. Man fick omedelbart känslan av att inte vilja åka därifrån.
När jag i dagarna läste ”Den sorgsne busschauffören från Alster” mötte jag samma känsla hos Håkan Nessers rollfigurer. Barbarotti och Eva Backman är där i oktober efter den heta sommaren 2018 och lufsar runt på cykel och med bil på öns östra sida. Där de långa karga stränderna finns. Där Ingmar Bergman spelade in flera filmer på 60-talet; ”Såsom i en spegel”, ”Persona”, ”En passion”, ”Skammen”.
Jag och min fru letade rätt på Bergmans hus. Då gubben fortfarande levde. Ett par år senare mötte vi honom uppe på vägen mellan Hammars och Dämba. Hisnande ögonblick. När Bergman dog blev Fårö ett Disneyland. All spänning försvann.
Sedan 2008 har Håkan Nesser haft ett hus på nordöstra Gotland, faktiskt precis där ”Den sorgsne busschauffören från Alster” utspelar sig, i Rute socken i Lärbro. Eva Backman och Barbarotti cyklar runt på Fårö, förbi Bergmans gamla biograf i Dämba, Nyströms livs i Eke, bageriet Sylvis Döttrar, Stora Gåsemora gård, Ava och Norsta Auren. Barbarotti fattar särskilt tycke för Ryssnäset och kyrkogården för engelska sjömän där. De gluffar Madeleinekaka på Kutens Bensin bland alla bilvrak, all bråtig 50-talsnostalgi och träffar ägaren Thomas.
De bor invid ön Furilden på nordöstra Gotland där Nesser själv bor permanent sedan 2013.
Med detta sagt. Något har hänt med Nessers deckare. Från att ha skrivit om hittepåplatser som Maardam och Kymlinge verkar det som att han med ”Den sorgsne busschauffören från Alster” har närmat sig – tja, sig själv. Hittat hem rentav. Till en tydligt igenkännbar plats dit också jag kan längta en vacker sensommardag.