Storbritannien och USA har fått vaccinhysteri, trumslagaren i Kents "Då som nu för alltid"-video kände ingenting för sin vittomtalade roll och det formas alltjämt frost på min vindruta trots att solen lovat mig andra prognoser. Det är inte mycket som är kul nu. Därför är det utmärkt tajming med ännu en säsong av Sveriges antagligen bästa realityserie – "Paradise Hotel".
PH var länge realityterräng jag inte hade sonderat. Redan i grundskolan började det viskas om i korridorerna. Klassens coolaste tjejer, de som blev hämtade av äldre killar på mopeder efter skolan, pratade ofta om de olika deltagarna. Svagt doftandes av tobaksrök kom de tillbaka till klassrummet efter lunchrasterna, mitt inne i en konversation om vem som haft sex med vem på hotellet.
Programmet blev associerat med fara. Och inte blev min syn mer progressiv av att de vuxna i min närhet sade saker som att det var ett "skitprogram" och skakade på huvudet när löpsedlarna ropade om skandaler på lyxhotellet i Mexiko.
Jag höll mig borta från Paradise Hotel. Svarade att jag inte konsumerade sådant trams när någon undrade om mina åsikter kring ett färskt avsnitt. Så fortsatte det år efter år – tills jag en säsong bestämde mig för att skärpa mig. Döm inte boken efter vad Lovisa i klass 7A sade för ett decennium sedan, heter ordspråket.
Nu är jag fast. Om boxning och MMA är tvåtusentalets motsvarighet till gladiatorspel är Paradise Hotel en hjärtekrossad Spartacus på steroider. Ett gäng unga vuxna med högt självförtroende samlas på ett lyxhotell i Mexiko. I det ständigt tv-övervakade paradiset måste de kämpa för sin egen överlevnad (nåja, åtminstone för att stanna kvar) genom att bilda pakter och forma strategier. När det bara är två personer kvar ställs deras tillit till varandra på spel – och de kan välja att dela på en halv miljon kronor eller hugga varandra i ryggen och försöka håva in slantarna själv.
Själva upplägget är inte epokavgörande. Men allt som händer runtomkring är sådant som Dextrosolar till tillvaron. Drama, orimliga aggressionsutbrott, formuleringar som "Antiklimax, det är väl sån här insektsutrotning?" och utomordentligt klippande av redigerarna – vad mer kan man begära?
Det enda jag saknar just nu är en medverkande sörmlänning som jag kan intervjua under programmets gång. Jag hoppas att fler söker sig dit till höstens säsong.