Gängkriminaliteten är redan hett debatterad och jag kommer inte som någon frälsare med lösningen på den, tyvärr.
Däremot är jag nyfiken på kopplingen mellan den och idrotten. Framför allt ungdomsidrotten – och vad den kan bidra med för att förhindra att barn dras in i tuffa och mörka miljöer där droger och kriminalitet är vardag.
Vikten av att få barn och ungdomar att fortsätta hålla på med sin idrott. Att tycka det är kul att åka till träning och match. Att få känna samhörighet och den gemenskap som oftast finns i ett lag. Alla barn behöver känna sig sedda. Får man inte det via idrotten letar man efter den någon annanstans.
Det är naturligt att vilja tillhöra en flock och det är antagligen en liknande gemenskap i dem mer påfrestande och mörka miljöerna. En gemenskap som där och då kan vara nödvändig för ett barn men som snabbt kan övergå till en smärtsam tillvaro – omöjlig att komma loss från.
Hur gör man då för att behålla barnen och ungdomarna i idrotten? Jag vill rikta ett stort fokus och ansvar på ledarna. Först och främst vill jag klargöra att jag har den fullaste respekt för alla ungdomsledare som lägger ner oändligt med tid och kraft – inte sällan ideellt. Men det vilar samtidigt ett enormt ansvar på dem.
För mig handlar det inte bara om att lära barnen spela fotboll, hockey, handboll eller vilken annan idrott som helst – utan just ledarskap. Att lära barnen rätt typ av värderingar och hur man beter sig. Både på och utanför planen.
Jag har själv idrottat hela mitt liv och har haft otroligt bra ledare genom åren och sett vad det gett för resultat senare i livet. Jag har även sett motsatsen, vilket är den största orsaken till att jag väljer att skriva om detta.
Jag har på senare tid fått höra ett flertal – oberoende av varandra, historier om hur ledarskap bedrivs på ungdomsnivå och det gör mig uppriktigt mörkrädd.
Det kan inte handla om att bara vara tränare. Ansvaret är mycket större än så. Barn utvecklas olika och från 9-10-årsåldern upp till tidiga tonåren händer det mycket. Vissa blir för tidigt vuxna och andra utvecklas långsammare. Det är en känslig ålder och just därför extra viktigt att dessa år tas på allvar från människor som har (och själva valt) möjligheten att påverka.
Naturligtvis ligger det största ansvaret hemma hos föräldrarna men långt ifrån alla barn har den tryggheten hemifrån. Därför har dessa ledare ett enormt ansvar att inte bara lära ut hur man passar eller skjuter en boll. Man kan ställa frågor som: Ställs det för lite krav? Går det ens att ställa krav när det görs ideellt?
Ska man som 10-åring inte bli sedd av sin tränare bara för att man är lite senare i utvecklingen och just för tillfället inte är tillräckligt ”bra”? Här kan man dra i gång diskussionen om nivåanpassning – dess för och nackdelar. Men den får vänta.
Det finns såklart inget facit här. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det kan naturligtvis barka åt fel håll oavsett bra ledare eller ett tryggt hem.
Men chansen, för att hitta sin tillhörighet och gemenskap i idrotten i stället för i kriminaliteten hoppas jag är större om alla som har möjlighet att påverka drar sitt strå till stacken och faktiskt inser vikten av att ledarskap är så mycket mera än att bara lära ut det sportsliga.
Vi kan väl börja där.