De lever sysslolösa lyxliv ombord på rymdskepp, förankrade i svävarstolar som någon slags orörliga och oformliga geleklumpar, ständigt uppassade av robotar som förser dem med allt de önskar.
Okej, det är animerad fiction från 2008, men jag upplever ändå att våra liv för varje år som går blir mer som tillvaron i "Wall-E". Både kroppsligen och andligen.
Digitaliseringen har gjort att vi kan uppfylla många av våra önskningar med ett knapptryck eller röstkommando till mobilen. Varor levereras till dörren och strömningstjänster ger oss lättillgänglig underhållning, där algoritmer dessutom kommer med förslag på nya upplevelser baserat på vad vi redan gillar.
Sedan klagar vi över sådant som klubbdöden. Det pratas mycket om den just nu på olika håll i Sverige. Små och mellanstora scener för livemusik försvinner, vilket gör det svårare för nya och oetablerade akter att utveckla. Även etablerade, lite smalare artister som inte drar storpublik, får leta efter spelställen.
I större städer skylls klubbdöden på ogina grannar till restauranger och klubbar. Boende som inte vill bli störda på småtimmarna eller trampa i en kebab som någon konsertbesökare tappat på fyllan har klagat och därmed tystat livemusiken. Det har vi inte sett så mycket av i Eskilstuna, Strängnäs, Katrineholm och Nyköping. Här är det snarare svårigheten för arrangörer att få ekonomin att gå ihop som är skälet till att utbudet av livemusik, som inte är sponsrad eller subventionerad av offentliga aktörer, hotas.
Om jag ska hårddra och spetsa till så får publiken faktiskt skylla sig själv.
Jag förstår den lokala arrangör som inte vill boka artister på väg upp, eller ens kända artister som inte medverkat i "Så mycket bättre" den senaste säsongen eller är influencer med hundratusentals följare i sociala medier.
Det som tycks få folk att lösa konsertbiljetter är det välbekanta och förutsägbara, som hyllningar till Queen, återföreningar, typ GES och Gyllene Tider och turnékoncept som Diggiloo. Det ska vara bekväma feelgoodupplevelser som man förstår och känner igen.
Det är inget fel i det, men ibland kan åtminstone jag behöva förflytta mig till en mörk och trång källarlokal någonstans där nästa generation artister prövar sina vingar inför publik.
Ljudet är högt, det är jobbigt att stå och texterna kanske handlar om något jag blir arg på. Men efteråt känner jag mig mer levande än på länge.
