I Nyköping har den största kulturarrangören, Nyköpings arenor, senarelagt alla konserter som skulle äga rum i början av året. På Scenkonst Sörmlands evenemangskalender ekar det tomt och första live-evenemanget i Eskilstuna är planerat till den 18 mars när Solala besöker Eskilstuna teater.
Det fanns hopp för våren. Men nu står det klart att vi inte kommer att kunna ta del av livemusik eller föreställningar inom den närmsta framtiden. Givetvis ska det vara så. Men det är bara att det först nu slår mig på riktigt. Det budskap som alla kulturaktörer och samordnare som jag intervjuat haft är glasklart – människan behöver kultur.
I början av veckan dök ett gammalt klipp upp i mitt feed på när Håkan Hellström bjuder upp Veronica Maggio för att sjunga "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger". Året är 2014 och Hellström har slagit publikrekord på Ullevi med hela 69 349 fans i publiken. När Maggio stegar ut framför folkhavet är hon rörd, försöker förstå vidden av det hon upplever. För att göra det extra speciellt för henne låter ljusteknikern skina ljuset från strålkastarna mot läktaren där tiotusentals samlats för att sjunga, gråta och hålla om varandra.
Jag hade sett den förr. Men den här gången bröt jag ihop.
Människan är på många sätt en fruktansvärd varelse. Vi har torterat och dödat varandra sedan vi kom till och under coronapandemin tyckts mängden hat och personangrepp växt sig större på nätet. Men när vi står i ett folkhav händer det något speciellt. Plötsligt spelar inte värderingar eller bakgrund roll. Alla är där med exakt samma avsikt – vilket är att njuta av föreställningen.
Kulturen och likaså sporten är kanske det enda som för oss samman. De flesta ryser nog till när de ser repriser på Zlatans cykelspark mot England och likaså får gåshud när Brian May skakar hand med ett hologram på Freddie Mercury efter att ha spelat "Love of my life". Ståpälsen har ingen politisk tillhörighet.
I och med att livekulturen dött ut är det just repriser och inspelningar som blivit mitt kvällsnöje. I kommentarsfälten är det nästan uteslutande positiva kommentarer och kanske någon berättelse om hur någon själv varit på plats. Människor vill inte bråka när det är favoritbandet som spelar. Det kanske ligger något i att man lever längre om man regelbundet går på konserter.
Möjligen är det först när arenor och teatrar öppnas som vi kan försonas igen.