Efter att under flera år ha satt dagordningen i debatten om migration och fått de andra partierna att gå med på en mycket restriktiv politik väljer Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna att ta ett steg till.
I en intervju med Tomas Nordenskiöld i Expressen den 10 oktober säger Åkesson att människor som blivit svenska medborgare ska få sina medborgarskap återkallade, och de ska bli utvisade, om de inte ”integrerats”.
Det finns en rad juridiska problem med det uttalandet.
Folkrätten kräver till exempel att stater tar hand om sina medborgare, inte att de gör dem papperslösa och slänger ut dem.
Och vad ska hända med dem som blir statslösa? Vilket land ska de skickas till när de formellt inte längre har ett hemland?
För att inte tala om frågan om vad integration egentligen är. Det finns ju ingen given definition av detta. Räcker det om man pratar svenska?
I så fall har generationer av invandrare något att frukta. För några år sedan träffade jag äldre i en svensk bruksort som kommit hit från Finland på 1970-talet. De talade fortfarande knappt svenska. Ska de återvisas till Finland då?
På ett mer ideologiskt plan handlar förstås Åkessons förslag om själva synen på vad det svenska samhället är för något.
Under de senaste åren har hela debatten gått från att omfamna mångkultur till att fördöma det.
Sverige ska vara ”svenskt”, trots att ingen riktigt kan förklara vad detta svenska i så fall är. Även om Åkesson säkert är ganska övertygad om vad han tycker.
Men är vi verkligen säkra på att den definitionen är vad vi alla skulle anse ingå i en nationell värdegrund, eller vad man nu ska kalla det?
Det är lite samma strävan efter monokultur som gör att judar i Sverige i dag känner sig hotade och förföljda på grund av det uppblossande kriget i Mellanöstern. De hotas av palestinier och islamister som anser att Mellanöstern ska vara monokulturellt. Som trakasserar judar för att de är judar, inte för att de egentligen har något med den israeliska staten att göra.
De som hotar så kan inte acceptera mångfalden.
Samma sak präglar förstås Putins strävan efter att radera ut den ukrainska kulturen, eftersom han anser att den egentligen är rysk och därmed en del av den monokultur Kreml arbetar för.
Jag tror, även om det låter naivt i dessa dagar, att det viktigaste vi kan göra för det svenska samhället just nu är att tala mer om tolerans och dialog, än om repression och en abstrakt strävan efter det ”nationella”.