Affisch inför mötet mellan Manolete och Isleros.
Av en tjur som inte alls hette Ferdinand, men som trots det troligen hellre suttit under korkeken och luktat på blommor än spetsat matadorer. Om han själv fått välja. Men tjurar får ju sällan det.
Året var 1947 och platsen Linares några mil från Cordoba – som fortfarande räknas som den spanska tjurfäktningens absoluta centrum. Jämte den kombinerade katedralen/moskén i jätteformat är tjurfäktningsmuseet ett av stans absoluta måsten.
Manolete var själv född i Cordoba. De flesta i hans släkt tycks i rakt nedstigande led ha fäktat tjurar sedan urminnes tider. Redan som 14-åring var Manolete igång med det röda skynket. Hade det kommit an på tjurarna hade det inte blivit mycket till fajt. De flesta är färgblinda och det är inte den röda färgen, utan matadorens rörelser, som de drillats att reagera på.
Både före och efter Manoletes våldsamma död har Cordoba dragit upp matadorer som vigt sitt liv åt att reta upp tjurar och därefter köra svärdet rakt igenom hjärtat på de stackars djuren. För det är själva grejen, får man klart för sig på museet. Enligt traditionen ska sticket utföras mellan tjurens skulderblad i en 45-gradig vinkel. Därefter belönas matadoren inte bara med en påse pengar – utan också med en trofé: Tjurens öron och svans.
Utifrån det borde väl den matador som klarat livhanken längst i behåll vara den verkliga vinnaren?
Men icke sa Nicke. På Museo Taurino i Cordoba får man klart för sig att alla tiders hjälte, det är Manolete som dog ung.
Islero har blivit både uppstoppad, legendarisk och fått en sportbil uppkallad efter sig sedan han stångade ihjäl en av sina plågoandar.
El Cordobes är visserligen också jätteberömd och lär dessutom vara den matador som dragit in mest kosing i världshistorien på sin sport – ja, den kallas så även om tjurarna knappast skulle hålla med.
Ändå verkar El Cordobes inte vara hälften så legendarisk och hyllad som den i förtid bortryckte Manolete.
För medan El Cordobes överlevt, gått i pension och hunnit fylla 85 – så står Manolete stolt staty både här och där: I Linares, Mexico City, Madrid, Venezuela och Cordoba. Och varje år delas ett stort pris ut i hans namn.
Det är uppenbarligen med tjurfäktare som med rockstjärnor. De som tog en överdos vid 27 förvandlades till ikoner. De som fick förmånen att leva fram till rollatorn är mindre mytomsusade.
495 kilo tjur i möte med matador. Manolete och Islero vid den ödesdigra tjurfäktningen i Linares1947.
Inte heller tjuren som beseglade Manoletes öde har glömts bort. Nejdå, giganten Isleros huvud tronar i en monter i Cordoba och 2017 förevisades hela hans hud i en specialutställning på museet.
Hans mammas huvud, hon hette Islera, hänger förresten på museum i Sevilla.
Och på vägarna rullar fortfarande en och annan Islero – biltillverkaren Lamborghini har för vana att döpa sina fordon efter spanska stridstjurar.
Veneno, med 750 hästkrafter, hade ihjäl en tjurfäktare 1914, Reventón tog en annan av daga 1943, Murciélago överlevde 28 svärdsstick och Huracan skrämde vettet ur matadorerna på 1800-talet. Alla finns som sportbilar.
Att på ett killevipp göra sig av med djupt rotade föreställningar om mannens betvingande av besten, eller tvärtom, låter sig inte göras. Fäktandet anses som en så viktig del av det spanska arvet att EU aldrig ens försökt.
Men visst känns fri lejd för tjurplågande en smula märkligt i en tid när svenska hästar inte får bo ensamma och riskerar att omhändertas av länsstyrelsen om de inte har bättre sällskap i spiltan än en get. Och den som låter sin katt vara mol allena alltför länge åker på böter.