Åsa Beckman, kulturredaktör på DN, skrev nyligen att hon får svindelkänslor bara av tanken på att sluta färga bort sitt gråa hår.
Ämnet kom upp sedan hon kallats in akut för att väninneköra en kompis som led alla helvetes kval: dölja de gråa stråna eller inte?
Beckman hävdar att hon hatar att kvinnor inte tillåts bli äldre. Men att hon ändå inte kan låta bli att färga håret och låtsas att hon är oanfrätt av tidens tand.
Författaren Anneli Jordahl har för sin del tvingats sluta färga sitt korpsvart av medicinska skäl. Och hävdar att "hårtoningsskam" vore ett större ingrepp i identiteten än uppmaningen att sluta flyga.
Det är alltså värre att erkänna att man tonar håret än att man eldar flygbränsle, smälter is och dödar isbjörn.
Någonstans här undrar man om det ändå inte gått lite lätt snett i kulturdebatten.
För å ena sidan: Visst måste det finnas det angelägnare i-landsprobem att dryfta än hur vi medelåldringar bäst upprätthåller ett sken av evig ungdom?
Är inte detta ett praktexempel på trams i den högre skolan? Borde inte de här kulturbärarna bara klippa sig och skaffa ett jobb?
Eller ägna spalterna åt att skriva om flyktingkatastrofen på Lesbos, den förgiftade ryske oppositionspolitikern Navalnyj eller skogsbränderna i Kalifornien? Röken når ända över Atlanten och riskerar att göra oss alla askgråa i plymen både med och utan toning.
Å andra sidan: Självklart bör allt mänskligt upp på bordet, synas i sömmarna, stötas och blötas. Särskilt som åldersdiskriminering alltid slagit hårdast mot kvinnor. "De grå tinningarnas charm" är knappast något som förknippats med papiljotter och värmehuvar.
I boken "Året med tretton månader", våndas Åsa Linderborg över åldrandet: "Är det ett hinder för en kvinna i min position att dofta ur som jag gör?" frågar hon sig modstulet.
Känns som ett typiskt ämne som knappast varit stort bland oss som aldrig räknats in bland pangbrudarna. Vi som inte ägnat en tanke åt att ens försöka spela på vår kvinnlighet för att få fördelar. Vi har alltid vetat att det vore lönlöst.
Förr eller senare tycks Sverige ta efter precis allt som USA har för sig. Från segregation och gangstergäng till baby showers och Halloween. Men när pallar vi att en 78-åring kandiderar till landets högsta ämbete? Eller att en 80-årig kvinna leder kongressen? Troligen är Nancy Pelosi både lyft, tonad och urdoftad. Men vem bryr sig så länge jävlar anammat sitter som en smäck?