Undermåliga låtar framsjungs till taffliga musikbakgrunder, vars produktioner låter som demoinspelningar från 1980-talet. Dessutom sjunger faktiskt flera av artisterna småfalskt i vissa partier. Antagligen beror det på en combo av problem med medhörningen och nervositet. Det kan jag förlåta dem för.
Men den generellt låga nivån på bidragen är svårare att tugga i sig. När dessutom låtarnas upphovsmän ges utrymme att hajpa varje bidrag innan de framförs infinner sig känslan av antiklimax gång på gång.
Att jag aldrig lär mig. Melodifestivalmusik är helt enkelt inte min grej. Jag må ha hyfsad koll på populärmusik, men när det kommer till Melodifestivalen saknar jag uppenbarligen både öra och kompetens. Att bedöma vilka låtar som ska gå till final eller vinna hela rasket är omöjligt. Jag har alltid fel, fel, fel.
Som i lördags. Efter att ha hyperventilerat mig igenom mig The Mamas mediokra bidrag "Move" och Robin Bengtssons stela framträdande i ”Take a chance”, kom äntligen en artist som jag tycker har både utstrålning och ett uppdaterat nummer. Självklart skulle Malou Prytz och hennes "Ballerina" ha gått direkt till final. Och även om Felix Sandmans "Boys with emotions" inte höll riktigt den nivå jag hade förväntat mig, bjöd han ändå på startfältets snyggaste show och den bästa låten.
Att de "bara" nådde Andra chansen är baske mig en lika stor skandal som att Thorsten Flinck måste diskas och ersättas med Jan Johansen i den kommande deltävlingen i Göteborg. Samtidigt får jag väl vara tacksam. Malou Prytz och Felix Sandman höjer pulsen inför Andra chansen som äger rum i Eskilstuna.
Efter den krystade inledningen med inspelade sketcher där årets programledare ska hitta varandra och skynda till Linköping var avklarad, tycker jag ändå att trion Lina Hedlund, David Sundin och särskilt Linnea Henriksson fungerade riktigt bra. Det känns som om SVT äntligen fimpat ironin som genomsyrat det senaste decenniets Melodifestivaler och satsar på hjärta istället. Mellanakten med Jan Johansen, Lili och Susie och Jean Banan var en del av det.
Nu har vi ett par dagars andrum innan nästa deltävling drar i gång. Då lär jag sitta där i tv-soffan igen och ondgöra mig över dålig musik. Jag kan inte skylla på att det är mitt jobb, för jag har följt Melodifestivalen i stort sett varje år så länge jag kan minnas.
Varför? Det finns inget jag älskar att hata mer.