Äpplen.
Det var torsdag kväll, strax före stängningsdags. Snubben, som jag inte kände igen, tycktes bedriva kampanjarbete för Moderaterna i Katrineholm. Men hans "raggningsreplik" hade inte så mycket med det stundande valet att göra. I allafall var det inte uppenbart.
– Får jag bjuda kulturtanten på ett äpple? sa han.
– Nej tack, det är bra, svarade jag artigt och skyndade vidare, medan jag höll emot impulsen att vända mig om och skrika det självklara:
– Kulturtant kan du vara själv!
Inne i varuhuset hade jag svårt att fokusera på olika nyanser av rouge och ögonskugga. Jag kunde inte sluta tänka på äppelattacken (eller sura över att ha blivit kallad tant).
Valrörelsen tycks ha kommit i gång på allvar här i Sörmland.
I lördags tvingades jag köra i 70 kilometer i timmen bakom Centerpartiets husbil på väg 56 mellan Bie och Julita när jag hade bråttom till en musikal i Eskilstuna.
I tisdags ringde det på min ytterdörr på kvällen. Jag öppnade och utanför stod två medelålders män. Det var ute och knackade dörr för Socialdemokraternas räkning.
– Jag är inte jätteintresserad, sa jag och ville genast stänga dörren, lätt besvärad över att dessa herrar objudna trängt sig in i min privata sfär.
Demokrati är förvisso något av det vackraste mänskligheten har uppfunnit. Men ofta känns uttrycken för demokratin bara jobbiga och trista.
Delvis för att demokratiska beslut inte sällan går stick i stäv mot vad man själv tycker är det rätta, men också för att politiken, särskilt på lokal och regional nivå, inte är särskilt glamourös och ibland till synes helt utan visioner.
Och kommun- och regionpolitiker liknar inte alls de där snabbkäftade och snyggt klädda politikerna vi ser på tv.
Här är det lättviktsjackor och stretchjeans som börjat tappa formen, gråa hårstrån och grillad fläskfilé och bag-in-box-vin på mexivillans uteplats, liksom. Precis som hemma hos de flesta av oss.
Det är bara det att vi andra varken har engagemanget eller tar på oss ansvaret för hur vårt samhälle ska byggas. Gräsrotspolitiker har inga feta arvoden. De offrar sin fritid för att läsa handlingar och sitta på möten och får nästan aldrig cred för det.
När de knackar dörr, kör med sin buss eller stoppar oss på stan är det troligen inte i första hand för att övertyga oss om att rösta på dem utan ett försök att få till ett möte. Att ta reda på vad medborgarna vill.
Och mycket riktigt. Sossarna som ringde på hemma hos mig frågade om jag hade "något medskick".
Jag borde ha sagt att man måste göra något åt nöjesutbudet här i stan, att till exempel titta på hur man jobbar i Nyköpings kommun med arrangemang.
Men jag hasplade ur mig något om parkeringsplatser nära stationen för pendlare. Jag vet. Ett tråkigt asfaltssvar på deras fråga, som bara speglade mina fördomar om kommunpolitiker.
Vi står inför en valrörelse som jag tror kommer att bli hårdare i tonen än någonsin – i alla fall i tv-debatterna på riksnivå, på grund av ökande polarisering i samhället och svårigheterna att bilda majoriteter i riksdagen den senaste mandatperioden.
Men på lokal nivå här i Sörmland är det folk som äppelmoderaten och dörrknackarsossarna som är valrörelsen. De som möter väljarna ansikte mot ansikte i valstugor på torgen i stället för att lägga upp selfies på Instagram och tjafsa i tv.
För detta är ni är värda respekt.
Ett litet tips bara om ni vill vinna valet: Kalla inte främmande kvinnor på stan för tant!