Varelser och gestalter som fallit i glömska eller legat i dvala har börjat röra på sig och samlar sina styrkor. Som tur är det inte något fantasy-epos detta handlar om utan helt vanlig nostalgi i min hemstad Katrineholm.
Det har snart gått 40 år sedan de legendariska svenska rockbanden Ebba Grön och Dag Vag gjorde en spelning i på Safiren i Katrineholm. Konserten kom att bli starskottet för en mytomspunnen epok i staden, där föreningen DUD under några år arrangerade konserter med dåtidens stora rock-, punk- och popband. Det lokala musiklivet började blomstra och det bildades massor av band.
En lördagskväll för tio år sedan arrangerade ett gäng eldsjälar en gala till 30-årsminnet av Ebba Grön-konserten. Jag var där och det var jättekul. Sedan dess har det ordnats ytterligare ett par minnesgalor för att hylla 80-talets Katrineholmska musikunder. Och nu verkar det alltså vara på gång igen.
I sociala medier spinns trådar och sonderas terräng. Lokala band som inte existerat på flera decennier börjar kolla i kalendrarna efter tid att repa eller letar efter gamla demoinspelningar.
Haha, det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket vissa vill gotta sig i minnen och hur fast de är den musik som de växte upp med, tänker jag.
Jag stoltserar gärna med att nästan aldrig lyssna på gamla låtar. På mina spellistor trängs Dua Lipa med The Weeknd, allt som Mark Ronson rör vid, Lana Del Rey och Mura Masa. P3 och Spotifys "Top 50 Global" är mina huvudsakliga källor till musik.
Så läste jag kulturjournalisten Kristofer Ahlströms oerhört roliga, intressanta och irriterande krönika med rubriken "Måste livet ta slut efter 33?" (DN 20200214). I den redogör han för en undersökning som säger att vi vid 33 års ålder slutar att lyssna på ny musik.
Först blev jag kränkt över krönikan, som även om den bekräftar mina fördomar, också handlar om mig. Men Kristofer Ahlström sätter verkligen fingret på vad det handlar om när han skriver "Att jag avnjuter musik från tonåren har inget med gubbig konservatism att göra. - tvärtom: jag vårdar min ungdoms rebelliska känsla som den sista droppen vatten."
När jag lyssnar på Dua Lipa och Mura Masa fortsätter jag att göra uppror! Mot min egen generation och mitt eget åldrande.
Men i ärlighetens namn får jag väl säga att musiken jag konsumerar inte är så "ny"- det är uppdaterade varianter av musiken jag lyssnade på i min ungdom.