" Litar på att våra nitiska myndigheter ser till att göra livet krångligt för Vladimir, om han mot förmodan skulle våga sig hit utan Bank-ID."
Hoppas inte, för Bank-ID förutan lär han knappat glida in över gränsen per räkmacka.
Ett missförstånd gjorde att min 90-åriga mamma härom månaden fick för mycket bostadsbidrag. Hon larmade själv om det, ändå renderade det ett brev från Pensionsmyndigheten som i myndig ton slog fast att ”du borde ha insett att du fått för mycket utbetalt och du är därför återbetalningsskyldig”.
Inga problem. Morsan hade inte hamnat i knipan med flit och är av den sort som inget hellre vill än att snabbt som ögat göra rätt för sig.
Pensionsmyndigheten gjorde klart att ärendet överlämnats till "Fordingshanteraren" på Försäkringskassan. "De kommer att skicka ett inbetalningskort med förtryckta uppgifter till dig”.
Men något inbetalningskort hade inte synts till trots att det bara var tre dagar kvar innan fällan skulle slå igen: ”Om du inte betalar i tid måste du betala dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635). Den är för närvarande 8 procent.”
Det var i det läget jag gav mig katten på få häng på inbetalningskortet.
Utan Bank-ID - inget inbetalningskort.
På Pensionsmyndighetens hemsida stod att svarstiden på mejl var minst 15 dagar. Det betydde att räntan skulle hinna ticka på i 12 dagar innan svar.
Försäkringskassan då – kunde de bistå med ett inbetalningskortet?
Nix. ”Vi kan tyvärr inte svara via e-post om personliga uppgifter". Istället uppmanade handläggaren ”Kerstin” (de har ju aldrig några efternamn på myndigheterna numera, nej, man är alltid tjenis med dem på förnamnsbasis) mig att ta kontakt per telefon.
Vidare alltså. Men det där om ”att dansa med en myndighet” som Lars Winnerbäck sjunger om stämmer inte. Att dansa låter sig inte göras. Nej, här talar vi om att köra näsan i betongvägg.
Det känns som att köra rakt in i en vägg, skriver krönikör
För F-kassans kundcenter kunde inte kolla efter inbetalningskortet i sina rullor eftersom det var jag som ringde. Att 90-åringen hör väldigt dåligt spelade ingen roll. Om jag försökt lura åt mig hennes pension– fine. Men nu handlade det tvärtom om att betala en skuld. Enda sättet att få inbetalningskortet var att skicka in en fullmakt till F-kassan. Per varannandagspost.
Kundcentermänniskan erbjöd sig att bistå med blankett. Intressant nog var hon inte alls intresserad av min adress. Personnumret räckte. Med det på handen kunde hon förstås hitta adressen.
Lars Winnerbäck.
För trots att Integritetsmyndigheten anser att personnummer är "extra skyddsvärda" och det inte ens går att betala en skuld utan ett BankID – så kräver myndigheterna i varje läge våra personnummer. Medan de själva bara är ”Kerstin” med oss.
Gjorde även ett försök på F-kassans frågelåda på Facebook och fick tillfälle att bekanta mig med några av Myndighets-Sveriges alla tusen sinom tusen kommunikatörer. Både Annette, Monica, Lotta, Magnus och Katarina ryckte ut men hade tyvärr inga svar att komma med. Utom "god dag yxskaft".
Om dessa sköningar finns i verkligheten vet väl bara Gud, kanske är hela surven nättroll, vad vet väl jag? Ingen av dem kunde iallafall lösa knuten och langa fram ett inbetalningskort, men Annette skrev iallafall "du får ta det med Pensionsmyndigheten".
En dryg vecka efter att räntan tickat igång svarade P-myndigheten på mejlet vi skrivit 14 dagar tidigare:
Trots att Integritetsmyndigheten anser att personnummer är "extra skyddsvärda" och det inte ens går att betala en skuld utan ett Bank-ID – så kräver myndigheterna i varje läge våra personnummer. Medan de själva bara är ”Kerstin” med oss.
"Ifall du syftar på återbetalning av ett återkrav så är det statlig fordran på Försäkringskassan som du behöver vända dig till".
Ridå.
Hur som helst. Litar på att våra nitiska myndigheter ser till att göra livet lika krångligt för Vladimir, om han mot förmodan skulle våga sig hit utan BankID.