När Facebook, Instagram och WhatsApp under förra veckan plötsligt krashade var det som att under sex timmar bli av med en tung ryggsäck.
När jag under förra veckan låg i soffan och zombieaktigt sträckte mig efter telefonen för att öppna Instagram hände någonting märkligt. Nyhetsflödet uppdaterades liksom inte, det var låst i exakt samma läge som några timmar tidigare. Konstigt. Jag gick in på Facebook, men det verkade inte funka. Öppnade WhatsApp för att kolla mina meddelanden, inte heller där verkade det stå rätt till, alla kontakter var offline.
Jag antog förstås att det var mig det var fel på. Startade om mobilen. Tog ur simkortet, förde in det igen.
Ingen lycka. Vad sjutton?
Likt en sjuk människa Googlade jag "Facebook not working" och "problem with Instagram", skamset. Och så, till min stora förvåning: det var inte mig det var fel på. Både Facebook, Instagram och WhatsApp rapporterades nere av flera olika källor. Orsaken var oklar, men ju mer jag Googlade desto tydligare blev det. Skiten var offline.
Jag lade ifrån mig telefonen, kliade mig i bakhuvudet. Rullade lite med tummarna, gick bort till fönstret. Sträckte mig efter telefonen igen, en reflex, men mindes snabbt att det inte var någon vits med det. Vad skulle jag göra istället? En varm känsla spred sig i bröstet när det slog mig: jag kunde göra vad som helst.
När jag kom ner på gatan efter insikten virvlade löven i luften. Hösten hade kommit medan de sociala medierna låg nere. Natten lyste vit, och jag gick fort av glädje. Hela staden sluttade. Förbipasserande leenden, folk höll sina huvuden högt och log bakom uppfällda kragar. Jag var fri! Det var som att avsaknaden av sociala medier sjöng om Guds närvaro. Jag tog upp mobilen för att ta en bild på några vackra höstlöv, positionerade mig på ett sätt så att mina följare inte skulle kunna se de fula sopsäckarna i bakgrunden. Insåg att bilden ändå inte skulle hamna på Instagram ikväll, drog en suck av lättnad. Fotografen i mig såg på omgivningarna med nya ögon. Det var som när Neo ställer frågan "varför gör mina ögon så ont?" till sin läromästare Morpheus i första Matrixfilmen, och han med ett faderligt leende svarar "eftersom du aldrig använt dem förut."
När jag tog bilden på de fina löven tänkte jag först "synd med de fula sopsäckarna i bakgrunden." Sedan kom insikten om att bilden ändå inte skulle hamna på sociala medier, och lugnet som följde var underbart. Ingen skulle döma mig för mina fult komponerade höstbilder! Haha! Vad sa ni nu då!
Jag började smida planer kring allt jag skulle göra nu när jag var fri. Läsa mer böcker, börja måla akvarell igen. Fortsätta med fotograferandet, men börja printa ut bilderna och samla dem i pärmar, ge bort till vänner. Såg framför mig en stor anslagstavla i tamburen, en polaroidkamera hängandes på en krok. Jag skulle fotografera alla som besökte mig och skapa mitt magnum opus av gästernas porträtt mitt där på hallväggen! Ett analogt Facebook i min tambur!
När jag kom hem igen hade klockan blivit midnatt. Jag gick inspirerad till kylen för att bre mig en nattamacka, tittade på köksbordet med ett snett leende – snart skulle där min kreativa verkstad ta plats. Jag skulle måla, klippa och klistra utav helvete hela natten.
I just det ögonblicket kom det en pushnotis från en av kvällstidningarna: "Facebook och Instagram online igen."
Jag satte mig med min smörgås, öppnade mobilen. Tänkte att jag ju bara lite snabbt kunde kolla Instagram innan jag började Googlandet efter rätt konstnärsmaterial. Plötsligt hade en halvtimme gått. Satt med öppen mun i mörkret och scrollade. Dreglade. Glömde bort mitt projekt.