Vi är många som sitter fast i våra hem just nu, drabbade av symtom på virus. Även de som är helt friska har fått sina "vanliga" liv kringskurna, eftersom så många aktiviteter och evenemang ställs in på grund av risken för spridning av det nya coronaviruset.
För mig har tv-soffan varit en tillflykt de senaste dagarna. Men det är svårt att hålla fokus på långfilmer och episka dramaserier när push-notiser om världsläget pockar på uppmärksamhet och man på allvar känner en viss oro över hur livet ska se ut när vi kommit ut på andra sidan om den pågående pandemin.
Eskapism i form av roliga serier med korta avsnitt är grejen. "I am not okay with this" (Netflix) är väldigt sevärd för både unga och vuxna. Är man intresserad av ungdomars liv kan man också kolla in "Eagles" i SVT. Fem avsnitt av säsong två är släppta på SVT Play.
"Eagles" handlar om ett gäng gymnasieungdomar med koppling till hockeylaget "Eagles" i Oskarshamn. I centrum står familjen Kroon, där pappan Mats har varit hockeyproffs i USA och nu återvänder hem till sin barndomsstad. Med sig har han en son, hockeytalangen Elias, dottern Felicia som är influencer och sin fru Leila. Relationerna i familjen är usla och blir ännu sämre i andra säsongen.
Det finns mycket som är bra med "Eagles" men jag kan inte släppa tanken på att serieskaparna inte lyckats göra den till en renodlad ungdomsserie utan snarare ett familjedrama.
Om familjeliv handlar även den nya brittiska komediserien "Breeders" (HBO Nordic). Martin Freeman spelar inte bara huvudrollen som familjefader. Hela serien bygger på en idé av honom, och han är dessutom en av producenterna.
I "Breeders" möter vi makarna Paul och Ally Worsley. Ett brittiskt medelklasspar i 40-årsåldern och föräldrar till barnen Luke och Ava.
Först känns Paul och Ally som härliga människor, skönt opretentiösa och utan alla romantiska föreställningar om föräldraskap. Snart står det dock klart att särskilt Paul har väldigt kort stubin gentemot ungarna, är sjukt opedagogisk och samtidigt väldigt ängslig och konflikträdd i andra sammanhang. Som en blandning mellan Felix Herngrens Alex i "Solsidan" och Larry David i "Simma lugnt Larry!".
Det skulle kunna vara väldigt kul, men någonstans spårar det ur och känns som om ingen riktigt står på barnens sida. I stället växer det fram en cynism som liksom fräter bort all feelgoodkänsla och efter tre avsnitt har jag fått nog.