Hasse Carlsson (1965-2002) var sångare i Noice och stor flickidol. Han var bara 15 år när bandet slog igenom och hoppade av bandet 1982.
Det gör lite ont att se "Noice". Men filmen är också charmig, härlig och inspirerande.
För historien om de fyra kompisarna Peo Thyrén, Robert Klasen, Freddie Hansson och Hasse Carlsson, som växte upp i Gustavsberg på 1970-talet, handlar om kreativiteten och glädjen som kan gro ur tristess och vänskap och hur viktigt det är med föräldrar som ställer upp med och saft och bullar och någonstans att vara.
Rent formmässigt är "Noice" upplagd som en traditionell musikdokumentär. Autentiska klipp från bandets karriär varvas med intervjuer med människor som var på plats när det hände. Det som skiljer den från de vanliga, ofta smöriga hyllningsprogrammen, är den sakliga tonen. Det känns som om de medverkande är ärliga när de berättar om vad som utspelade åren runt Noices stora genombrott 1980.
Noice hade harvat på ett bra tag i sitt trädgårdsskjul när de vann en musiktävling, vilket ledde till att de blev upptäckta av Ola Håkansson. De fick spela in ett album och slog till slut igenom efter ett framträdande i tv-programmet "Måndagsbörsen" som "alla" såg på den tiden.
Snart kunde killarna i Noice inte leva normalt på grund av alla fans. Särskilt Hasse Carlsson, som bara var 15 år, var föremål för flickfansens kärlek. I ungefär tre år varade cirkusen som inte slutade lyckligt. Som de flesta känner till splittrades bandet och Hasse Carlsson och keyboardisten Freddie Hansson fastnade i drogmissbruk. Båda dog i början av 00-talet på grund av leverskador.
Jag vet inte om det är för att jag skäms eller känner igen mig som jag blir så tagen av filmen. Jag är själv jämngammal med killarna i Noice, men tillhörde definitivt inte deras fans. I själva verket föraktade jag och mina kompisar de blonderade och kajalsminkade gullgossarna, som vi var övertygade om bara var "en produkt". Låtarna tyckte vi var löjliga och deras fans patetiska.
Själv gillade jag "riktig musik" med band som The Clash, The Pretenders, Ebba Grön och Docent Död. Och om jag under pistolhot hade tvingats välja mellan Noice och Gyllene Tider, som utpekades som rivaler om kidsens gunst, då hade jag sagt Gyllene Tider.
En gång skulle Noice ha en konsert i Tallåsaulan i Katrineholm. Mina kompisar i ett band från Flen som hette Bull Stomp Combo skulle vara förband och jag stod på gästlistan. Jag minns inte om jag ens stannade för att se Noices spelning. I stället kommer jag ihåg att vi snackade skit om Noice och spädde på ett rykte om att bandet blivit försenat för att killarna skulle fotograferas i röken bakom sin turnébuss. Otroligt fånigt av oss.
Den som ser dokumentären inser ju att vi hade fel. De var kompisar som växt upp i samma bostadsområde och repade i en lite bod på tomten hemma hos trummisen Robert Klasen. Låtarna skrev de själva.
Vad som är nytt för mig är omfattningen av det hat som Noice utsattes för. Under spelningarna hände det att folk i publiken kastade upp vassa eller tunga föremål, som knivar och stenar upp på scenen.
De var tonåringar som gjorde musik om tonåringar för tonåringar. I dag går det inte att fatta hur någon kunde störa sig så mycket på det.
Popbandet Noice slog igenom 1980 efter att ha spelat live i ett populärt tv-program. Nu visas en dokumentär om Noice i SVT-play som handlar om bandet, genombrottet och det tragiska efterspelet.
"Noice" kan ses som en nostalgisk hälsning från 1980-talet, men också som en parallell till vår tid. Jag tänker bland annat på unga influencers och youtubers som når en stor publik vid unga år och utsätts för både extrem kärlek och en massa hat.