Också ångestframkallande.
Vill man få sig ett ont skratt är dock Norén att föredra. Eller iallafall ett sant skratt.
Och Herreje vad jag har haft kul med Lars Norén. Skrattat och svettats och vridit mig som en metmask i teatersalongen. Ja, det låter rubbat, men när Stockholms stadsteater körde maraton med pjäserna "Natten är dagens mor" och "Kaos är granne med Gud" i ett svep satt man som ett tänt ljus nästan fem timmar i sträck. Och hade skitkul.
En fotbollsfreak jag känner jämför en schysst Norénare med en riktigt bra fotbollsmatch. En mix av starka känslor och stor utmattning. Massor av igenkännanden, fniss och - gapskratt.
Karln må ha varit le som hin onde själv, det tycker iallafall de som känner sig orättvist behandlade i hans sjukt tjocka dagböcker. Har inte läst dem, men förstått att de som grämer sig mest är de som inte är omnämnda ALLS.
Och hans pjäs "7:3" kommer för all evighet att förknippas med de brutala polismorden i Malexander 1999, ett faktum han vägrat diskutera. Kanske får vi hans syn på saken nu: Han har sagt att det ska offentliggöras först postumt.
Illasinnad eller inte - Lars Norén hade knappast hamnat på klassikerkartan om inte många av hans pjäser varit så vansinnigt roliga i sin träffsäkra koll på våra mänskliga tillkortakommanden. Ofta är det kolsvart. Alla ljuger för alla och mest för sig själva. Dövar sig med sprit, är notoriska vänsterprasslare. Kämpar för att hålla skenet uppe. Politiskt korrekta utåt och barnsligt småskurna inåt.
Och dessutom alltid på det korkade vardagsspråk vi själva använder för att försöka få lite ordning i vårt inre och yttre kaos.
Kanske var Lars Norén inkarnationen av den kulturman det så ofta dividerats om på sistone. Men framförallt hade han koll på typen långt innan ordet ens var uppfunnet. Reine Brynolfssons Erik i "Detaljer" från 2003 är solklart en äldre upplaga av Björn Kjellmans Ronny i 2020 års hyllade Netflixserie "Kärlek och anarki".
Förutom att Norén var fena på att lyssna in den mänskliga existensen tycks han oförtrutet ha bearbetat livets alla skeden - och oundvikliga slut. De sista pjäserna handlade om - åldrande och död. Som "Stilla liv", en obehaglig historia utan en enda replik, men med desto fler lik. Efter en sådan omgång går det åt en dubbel krokodil.