"Om spermierna hanteras enligt "man tager vad man haver" eller sjukhusens datasystem kraschar, då är vi tillbaka på ruta ett: Fader okänd."
De senaste veckorna tycks varenda krönikör ha rasat eller jublat över SVT:s dokumentärserie "Tre pappor" som handlar om några farsor i yngre medelåldern som pratar känslor, dricker kakao och slår på gong.
DN:s TV-skribent tycker att papporna är så osannolika att serien mycket väl kan vara fejk. Och om det är allvar vill han utbrista: "Oerhört modigt, på gränsen till dumdristigt." Öppet mål för hån, hat och hot, liksom.
Aftonbladet sätter stämpeln "ett manligt fåfängeprojekt med jaget i centrum" och Arbetet påstår att "Mammorna betalar för känsloresan".
Ett särskilt tjat är det om chokladen, man kan nästan få för sig att något freudianskt lurar i vassen: att chokladdrickandet provocerar fram förträngda barndomstrauman hos tidningstyckarna.
Själv somnar jag som vanligt framför tv:n eftersom allt numera ska vara så segt och långdraget att det räcker till minst fyra avsnitt. Men var upprördheten kommer ifrån har jag svårt att förstå. Visst är de lite fjantiga i allt sitt "känna efter", men deras mål är att bli bättre farsor, det är väl bra, så låt dem hålla på med chokladen om det bidrar. Dessutom är en av dem uppvuxen utanför Eskilstuna och jag är så fånig att jag fortfarande blir stolt om de visar folk från mina hoods på tv.
Men mullret från avgrundens kokande tjära har förstås inte låtit vänta på sig. "Mansbebisar", "Smygbögar", "Förfittade". Hatstormar bubblar numera upp fortare än en gris blinkar.
För det är på nätet som i bilen. Bakom ratten har man alltid kunnat svära långa ramsor i fred utan att drabbas av konsekvenser. Innanför plåtskalet har man känt sig säker. På nätet är det likadant, men med skillnaden att träcket når ut. Bilan och Belsebub står ständigt på lut i samtalstonen på sociala medier.
Veckans andra pappor är av helt annat slag eftersom några av dem inte ens vetat om att de blivit fäder. Det är en skakande berättelse om en förmodligen mycket uppriktig vilja att hjälpa barnlösa - mixad med en klåpande klantighet vid hantering av spermiedoser, provrör och journalanteckningar.
Provrörsbefruktning på Universitetssjukhuset i Linköping.
SVT:s "Uppdrag granskning" har följt ett antal vuxna som kommit till via insemination. Nu vill de hitta sina biologiska pappor. Vilket man har rätt till när man fyllt 18. Tyvärr tycks inte alla sjukhus ha varit så petiga med vare sig det ena eller andra. Några av pappajägarna får inga svar alls. Men två av barnen visar sig ha kommit till av spermier från män som sökt hjälp för barnlöshet tillsammans med sina fruar. Vid feritilitetsundersökningen har de lämnat spermieprov på sjukhuset. Prov som nu, mer än 30 år senare, dyker upp i form av vuxna barn de aldrig hört talas om.
Sjukhuset tycks ha blandat och gett - och i furiös lycka över att skapa liv glömt bort att liv är mer än att vispa ihop två celler i ett provglas.
Det är svårt att låta bli att tänka på de virriga doktorer man mött på film: Hasse Alfredsson som förlöser en sko i "Picassos äventyr" eller Gene Wilders runtsnubblande i labb-salen i "Det våras för Frankenstein".
Förr såddes vildhavre på höskullar och stadshotell. Nu vill vi helst att barn ska komma till under en smula mer ordnade former. Men om spermierna hanteras enligt "man tager vad man haver" - eller sjukhusens datasystem kraschar - då är vi tillbaka på ruta ett: Fader okänd.
Vad min egen pappa anbelangar har han alltid känts självklar på grund av mina underliga lilltår. Dem kan ingen annan än han ställt till med.