Det var för drygt två veckor sedan Viaplay sände ett avsnitt av dokusåpan "Paradise hotel" där en manlig deltagare misstänks ha utsatt två kvinnliga deltagare för övergrepp. Delar av det sändes för allmän beskådan. Efter otaliga mängder med kritik pausade beställaren Nordic Entertainment Group hela säsongen genom att ta bort samtliga avsnitt som sänts. I tisdags gick de ut med att resten av årets säsong inte kommer att sändas.
Den mediala bevakningen har varit stenhård. Vilket har resulterat i efterdyningar i form av artiklar där fler deltagare vittnat om sexuella övergrepp i tidigare säsonger, dokusåpadeltagare som berättat hur de pressats att stanna kvar framför kamerorna mot sin vilja och tidigare tv-arbetare pratat ut om tystnadskultur och maktmissbruk på arbetsplatsen.
Att "Paradise Hotel"-konkurrenten "Ex on the beach" nyligen gick ut med att de ställer in kommande säsong visade på att eran för dokusåpor som vi känner till dem kan vara över.
Jag har kollat på "Paradise Hotel" i flera år och känt förväntansfulla pirr i magen när bilderna av de nya deltagarna, med ett billigt gitarrsolo i bakgrunden, visats på min tv-apparat vid varje säsongsstart. Inte minst har jag kollat på programmet för att det fungerat som konversationsvirke i vardagen. Det är som att snacka om fotboll. Nästan lika spännande är det att se en skandalomspunnen reality-legend kliva in på hotellet för fjärde gången som när den före detta Napoli-mittfältaren Marek Hamšík värvades till IFK Göteborg (nåja, nästan i alla fall).
Men skillnaden mellan Marek Hamšík och vilken Paradise Hotel-deltagare som helst är att vi inte får se den förstnämnda gå på toa, ha sex, gråta och göra bort sig på fyllan. Pelarna som dokusåpa-tv vilar på utgörs av amoralism. Säsong efter säsong ser vi deltagare göra bort sig och gå över sina personliga gränser. Och nu har ribban för vad som är okej i reality-tv exploderat efter att produktionen valde att sända misstänkta övergrepp i tv.
"Mediet reality tillåter en att säga 'fy' när en våldtäkt sker. Men vi har redan sanktionerat att det ska ske genom att inte protestera mot det dekadenta i det", säger bland annat författaren och poddaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli angående avsnittet i podcasten "En varg söker sin pod".
Ansvaret för att en person begår ett brott kan inte rimligtvis läggas på en tv-tittare. Likaså är det inte betraktarens fel att produktionsbolaget sände ut delar av de misstänkta övergreppen. Men vad jag och de andra tittarna å andra sidan har gjort är att ge formatet uppmärksamhet. Vare sig det varit genom snack på fikarasten, en like på Instagram eller enbart genom att konsumera det, har det varit att hälla bensin på den eld som utgör den principlösa dokusåpavärld som råder på tv-skärmarna.
Vi älskar förnedrings-tv i Sverige. Vare sig det gäller en ph-deltagare som inte kan peka ut Sydafrika på en karta eller en okänd intervjuperson som säger något pinsamt i ett nyhetsinslag, gör vi oss gärna roliga på deras bekostnad och outar deras klavertramp i sociala medier. Det är å andra sidan en helt annan fråga som skulle må bra av några omgångar av stötande och blötande. Men den avhumanisering det för med sig gör att ribban sänks för vad man kan visa på tv och inte.
Det har gått alldeles för långt, helt enkelt. Och jag är självkritisk över att jag hängt med så pass länge.