Till tonerna av tidig 1960-talspop, och omgivna av affischer föreställande James Dean och Marlon Brando, drar ett gäng motorcykelknuttar på sig sina lädermunderingar inför kvällens utsvävningar. Filmen är "Scorpio rising" från 1963, ett ikoniskt verk av filmaren Kenneth Anger – ibland kallad den förste öppet homosexuella regissören i Hollywood. I ett poetiskt och associativt bildflöde som inkluderar såväl gaymotiv som utsnitt från en b-filmatisering av Jesus liv, framträder regissören här som något av en Los Angeles Jean Genet för den populärkulturella tidsåldern. En omstridd sådan, då queertematiken å ena sidan och knuttarnas hakkors å den andra utgjorde sprängstoff i samtiden. Filmen stämdes av såväl nazister som lutheraner; men snarast bör man kanske betrakta dess förening av queer, religiös och nazistisk ikonografi som ett uttryck för den amerikanska efterkrigstidens inneboende paradoxer.
När Kenneth Anger den 11 maj i år gick bort vid 96 års ålder uppmärksammades det knappt av svenska medier. Det sätt på vilket hans liv löpte parallellt med filmmediet under otroliga sju decennier vittnar dock om en filmare med en stark kärlek till sitt yrke, och vars inflytande har sträckt sig långt utanför den experimentfilmskrets inom vilken han verkade. Utifrån sin outsiderposition lyckades han vidga gränser och bryta tabun på ett sätt som har inspirerat åtskilliga. Det är ingen slump att en av låtarna som hörs i "Scorpio rising" – Bobby Vintons "Blue velvet" – också har gett namn åt en av David Lynchs mest kända filmer. Regissörerna delar en fascination för det mörker som döljer sig under populärkulturens glättiga yta.
Kenneth Anger hade onekligen en näsa för kontroverser, liksom en komplicerad relation till Hollywood. Med ett intresse för såväl andlighet som masskultur skapade han en högst personlig bildvärld omväxlande i samklang med och opposition mot tidsandan. Hans många vänner förvandlades inte sällan till fiender och han gjorde sig känd för att lägga rituella förbannelser över dem han kände sig sviken av.
Sitt genombrott fick han redan med "Fireworks" från 1947, en drömsk kortfilm som utforskade hans homosexuella identitet. Inspirerad av Aleister Crowley närmade sig Angers verk senare ockultism och satanism i psykedeliska, färgsprakande filmer med starka inslag av rit. I umgängeskretsen fanns den banbrytande sexologen Alfred Kinsey, men också Bobby Beausoleil – medlem av Manson-sekten och sedermera dömd till livstids fängelse för mord – som gjorde musiken och spelade en av rollerna i "Lucifer rising". Till "Invocation of my demon brother" från 1969 stod i stället Mick Jagger för soundtracket.
Mellan filmprojekt skrev han också den ökända boken "Hollywood Babylon", vars skabrösa berättelser från drömfabrikens storhetsperiod i hög utsträckning har visat sig vara rena skrönor. Boken utgjorde för övrigt en av inspirationskällorna till filmen "Babylon" från tidigare i år, i vilken "La la land"-regissören Damien Chazelle vältrade sig i excesser från filmindustrins svunna glansdagar.
Alla kontroverser som har kringgärdat regissören bör dock inte tillåtas stå i vägen för hans verk. Även om Kenneth Angers filmografi sedd i backspegeln innehåller lika mycket kitsch som briljans, bröt han ny mark för såväl queer representation som en hel generation av experimentfilmare.