Först var det de hemvändande sportlovsfirare som obekymrat gick till jobbet och toapappershamstrarna. Sedan de tonårstrotsiga 70-plussarna som vägrade hålla sig hemma och därefter stockholmarna som flytt till fritidshus och riskerade att smitta ner folk i kön på Ica och belasta sjukvården i glesbygdsregionerna.
Vartefter Folkhälsomyndigheten presenterat statistik över smittade, intensivvårdade och avlidna, har vi ändrat uppfattning om en del av dem vi tidigare var så arga på. Ena dagen hatobjekt, nästa dag hjältar eller utsatt grupp människor som vi inser att vi måste värna.
Men ilskan ligger hela tiden och lurar och stubinen är kort och lättantänd. Gnistan som kan sätta den i brand återfinns oftast i glappet mellan "vi" och "dom" och bränslet är rädsla och oro. Först och främst för att bli smittad och allvarligt sjuk, eller att någon anhörig ska insjukna och kanske dö och för hur världen ska se ut på andra sidan epidemien.
Vilka kommer att ha ett jobb att gå till? Ha råd att betala sina räkningar? Ha sitt egenföretag kvar i höst? Och ännu värre: hur blir det för alla dem som redan före coronautbrottet har haft svårt att få tillvaron att gå ihop?
Oron och rädslan är befogad och förståelig. Men det gäller att vara vaksam inför den polarisering, nationalism och lokalpatriotism som breder ut sig i spåren av coronaviruset.
Lokalsamhället är plötsligt urstarkt. Idrotten ligger på is, istället tävlas det i att tillverka skyddsutrustning till sjukvården av kontorsmaterial, sy munskydd och stötta de lokala restaurangerna genom att köpa matlådor och skänka till vårdpersonal. Det är lovvärt och skapar gemenskap i en tid då många känner sig isolerade. Men det betyder inte att det är okej att blänga snett på den som pratar stockholmsdialekt inne på apoteket.
Jag vet inte hur många krönikor och intervjuer jag har läst och hört de senaste veckorna som handlar om "den svenska folksjälen". Nu skapas en nationalromantisk berättelse om ett Sverige fyllt av förnuftiga urinvånare som av hävd hanterar krisen genom att lyda statstjänstemännens föreskrifter och råd och därmed kan upprätthålla en ganska normal vardag och hålla ekonomin på tomgång. Inte alls som i Danmark, Norge eller Frankrike eller Tyskland, där klåfingriga och/eller populistiska politiker tycks ha infört något som liknar diktatur.
Det är en vacker saga. Men den är inte helt sann. Och det otäcka är att vi påverkas starkt av den.