Exakt så inleds tv-serien "Pieces of her" som varit parkerad i toppen på Netflix Sverigetopplista de senaste veckorna.
Den handlar om Andy som lever sitt halvmiserabla liv i en småstad i Georgia i USA. I väntan på att hon ska komma på vad hon vill göra när hon blir stor hankar hon sig fram på lågavlönade jobb och bor i sin mammas gäststuga.
Efter incidenten på lunchrestaurangen, som krävde tre dödsoffer och gjorde hennes mamma till en uppmärksammad hjälte, ställs hela hennes tillvaro på ända.
Andys mamma Laura svarar undanglidande på alla frågor och beter sig märkligt och – och här måste en liten SPOILERVARNING utfärdas – en natt kommer en brutal inkräktare till huset vilket leder till att Laura tvingar Andy att lämna stan. Hon ska hämta en bil i ett förråd, åka norrut och invänta sin mamma där.
I bilen hittar Andy ledtrådar till sin mammas förflutna och en kappsäck full med pengar. Hennes försök att förstå vad allt handlar om leder henne in på en livsfarlig odyssé med kopplingar till FBI, en sektliknande amerikansk terrororganisation på Reagan-tiden, en mördad vd för en läkemedelsjätte och en superbegåvad pianist.
Här någonstans skulle jag normalt ha slutat att titta. Röriga, helt osannolika intriger med konspirationer, hemliga identiteter och framför allt privatpersoner som utsätter sig för extremt stora faror för att "få svar" brukar inte fängsla mig.
Men den här serien är sjukt spännande. Det är faktiskt svårt att slita sig. Två nätters sömn har delvis gått till spillo för att jag inte förmått mig att stänga av. Som oftast handlar det om hur manuset är konstruerat och hur trovärdiga skådespelarna är i sina roller. Här är historien baserad på en deckare av hyllade Karin Slaughter. Toni Collette är mycket bra som mamman men framför allt är det den australiska skådespelaren Bella Heathcote som spelar Andy som gör att man bryr sig och vill veta mer.
Fastän Andy ofta beter sig dumdristigt och impulsivt och utsätter sig och andra för risker, gillar man henne och förstår varför hon gör som hon gör.
Dessutom får serien mig att börja fundera över att man faktiskt inte kan veta allt om andra människor, inte ens dem som står en riktigt nära.