"Fy fan", brast jag ut i bilen på väg till vaccincentralen. I enlighet med mitt skamliga energidrycksmissbruk hade jag köpt en ny färgglad burk på en bensinmack längst motorvägen. Men den koffeinpotenta blandningen av sötningsmedel och klorider smakade inte syntetisk frukt som det brukade göra. Istället överrumplades mina smaklökar av en slags potpurri av sopor och bränt kött.
Det blev inga fler klunkar – och när sköterskan tryckte in nålen i min arm tänkte jag inte på något annat än vilka idioter smakbeslutsfattarna var.
Dagarna gick och jag hann glömma. Tills när jag under min första semesterdag blev bjuden på ekologisk korv av min mamma. Smaken var nästan densamma som energidrycken – om inte ännu mer förvrängd. Fortfarande sopor, men med en ännu ruttnare touch än innan. Och under de kommande dagarna började fler och fler rätter smaka och lukta som en toalettavdelning på en festival.
Sakta men säkert började jag förstå vad som var på väg att hända. Det här var det eventuella slutet på min knappt 24 år långa kulinariska livsresa.
Jag drabbades av covid-19 i mars i år. Men det var ingen superpärs. Jag blev sängliggandes i en vecka och så blev jag, som så många andra, helt av med både smak och lukt. Men smaklökarna återhämtade sig till slut. Nåja, åtminstone till viss del. Vaga dofter kände jag fortfarande inte – men det gick tydligen i släkten. Vi har betasmaklökar, berättade min pappa när jag ventilerade om mina bekymmer.
Min stora tröst var att det kunde ha varit värre. Jag kunde ju ha dött, hamnat på sjukhus eller fått den där hemska åkomman som jag läst om på olika forum. Skräckhistorier om en post-coronaluktstörning som får din favoritmat att lukta och smaka avföring, ruttet ägg eller bensin.
Åh nej.
Nästan allt jag har förtärt sedan energidrycksbesvikelsen har smakat förfärligt. Men inte nog med det. Alla parfymer, tvålar och lotions luktar kadaver. Värst är tandkräm som framkallar en kväljning när jag startar och avslutar dagen.
Jag graviterar mot att bli jordnötsallergikern på ett flygplan, fast på heltid. Det finns no-go-livsmedel som jag kan dö av. Känns det som, i alla fall. Men jag har valt att hålla käften på middagsbjudningar. Bjuder någon på lök eller kött tvingar jag svalgen att acceptera sitt öde. Sedan smyger jag iväg med gråten i halsen till toaletten och spolar munnen med vatten.
Enligt internetanvändarsedvänja har jag givetvis googlat så att fingrarna nästan börjat brinna. Forskarna påstår att luktsinnet försöker återstarta och att det "hackar sig igång" som en gammal motor. För vissa tar det veckor, för andra månader och vissa kan gå runt en hel livstid med en helt ny och motbjudande lukt- och smakmeny. Problemet är att ingen riktigt vet, åtminstone inte helt säkert.
Det är, som Glenn Hysén hade sagt, röva. Det finns inte mycket att göra förutom att luktträna och hoppas att någon av gudarna fångar min hail mary-pass.
Men vad som är säkert är att ingen går säker. Får jag välja mellan att kväljas av minttandkräm resten av livet eller använda mig av klämkäcka Zoom-filter i en källare i två år väljer jag det sistnämnda. Men nu är det tyvärr för sent.
Därmed vill jag, så här i den eventuella slutspurten, lyfta ett varningens finger. Snubbla inte på mållinjen. Även om coronan inte tar ditt liv kan den göra din existens till ett helvetet ändå.