C – Censur
Under 00-talet reste jag ofta till Burma. Diktaturen tillät inte journalister att resa fritt så jag låtsades vara turist och försökte så gott det gick att hålla mig under radarn.
I dag är internet utbyggt i Burma och de flesta har Facebook eller andra sociala medier. Men vid den här tiden var man tvungen att besöka ett internetcafé för att läsa mail och surfa på nätet.
En dag ville jag läsa svenska nyheter, men istället för en nyhetssida blev det bara svart på skärmen. Det enda som syntes var texten: ”Den här sidan innehåller olämpligt material”.
Jag hade stött på den burmesiska censuren.
När man talar om ”förtryck av det fria ordet” är censur ofta man tänker på, men faktum är att bara ett fåtal länder använder sig av censur, i meningen att myndigheterna gör en granskning före saker trycks eller läggs ut i etern. På 00-talet var det bara tre länder som hade en sådan censur. Burma, Eritrea och Nordkorea.
I Burma var den stenhård. Allt granskades i förväg, till och med begravningsannonserna. Och vare morgon fick landets redaktioner ett fax från Informationsministeriet med texter, färdigskrivna artiklar, som de var förpliktigade att publicera.
Efter framväxten av Internet är det nästan omöjligt för en regim att kontrollera allt, och strategierna har ändrats. I stället för förhandsgranskning har det utvecklats förfinade metoder för att öka självcensuren.
Först och främst lagar och regler som slår fast vad som är tillåtet. I Iran är det förbjudet att häda islam. I Thailand är det förenat med höga straff att kritisera kungahuset. Det vet alla som verkar i dessa länder.
Men också genom”gummiparagrafer”. Lagar som är till för att stoppa in lite vad som helst i. Om någon avslöjar korruption hos en makthavare är det vanligt att förtal används för att tysta. Om någon blir obekväm på grund av sitt oberoende finns alltid någon skattelagstiftning eller anklagelser om samröre med terrorister eller ”hot mot rikets säkerhet" att ta till.
Lagar som används så osäkrar rättssystemet. Alla kan hamna i myndigheternas skottlinje. Osäkerheten är till för att alla ska öka sin självcensur.
Missförstå mig inte nu. Självcensur kan också vara bra. I grunden är den mänsklig. Samhället skulle inte fungera om vi människor i varje ögonblick hävde ur oss exakt vad vi tänker på.
I dagens klimat, med hat och hot på nätet, skulle man önska att fler idkade självcensur i meningen att det ibland är bra att tänka efter innan man lägger ut något i sociala medier. Pröva det någon gång!
Men det jag talar om är något annat. Det är den självcensur som handlar om att man inte vågar berätta om missförhållanden, kritisera regeringen eller granska korruption för att man inte vet vad som leder till fängelse eller vad som kan ge konsekvenser för den egna säkerheten.
Ta den kinesiska ambassaden i Stockholm som exempel. När de skickar ut vagt hotfulla brev till svenska journalister handlar det om att tysta genom få journalisterna att tveka. Vad menar ambassaden med ord av typen ”den som kastar skit på andra kommer få smuts under naglarna”?
Jag hoppas att det inte hindrar. Men när det gäller den egna säkerheten är det mänskligt att överväga konsekvenserna. Och i precis det ögonblicket tar yttrandefriheten ett litet steg i fel riktning.