Krönika
Har vi fått lumbagon för våra synders skull – eller för att få tillfälle att lyfta oss ett snäpp över vardagens jordiska göranden?
Nätsajten internetmedicin konstaterar att orsaken förblir okänd - men nämner hög ålder och missnöjdhet som möjliga orsaker.
Båda känns som relevanta förklaringsmodeller till att fjärde advent kom med ryggskottet från helvetet i samma ögonblick som en julstädning av typ skumma-av-det-värsta-på ytan-och-fram-med-några- brinnande-ljus inleddes.
För vem är inte missnöjd under städning - och särskilt julstädning? I bakhuvudet lurar föreställningen om julstädning som den ultimata rengöringen. Allt som inte fått sig en avtvagning under året som gått ska äntligen putsas, fejas och skuras. Överskåp torkas. Framlidna flugor avlägsnas ur fönstersmygar. Svartnat bordssilver blankgnidas med Häxans silverputs. Eller ketchup? Är så länge sedan det blev gjort att jag glömt vilket.
Inget av allt det där hinns dock med. Istället surras det runt lite ilsket med dammsugaren. Men innan dess ska mattorna ut. Och precis i den böjning som krävs för att komma ned till golvet så – brak – satt skottet som en smäck.
Har sedan dess fått höra att smärtan är krampande musklers desperata försök att skydda ryggen som de tror gått rakt av. Tydligen är musklerna lika handfallna inför lumbagon som medicinen. Det är bara ”ta två alvedon och avvakta” som gäller.
Istället för skurhink tvingas den lumbagodrabbade hänge sig åt kulturkonsumtion. Har således tagit mig igenom hyllade Michel Houellebecqs senaste roman, ”Serotonin” som enligt vissa kritiker utgör ett ”borrande i Västerlandets depression”.
Själv hade jag svårt att se skogen för bara trän. Med trän menar jag här inte tall, gran, björk eller ens lärk – utan en annan typ av timmer. För i det här sammanhanget kan det vara nog så adekvat att använda ordet fruntimmer, trots att det enligt Svenska Akademiens ordlista över svenska språket definieras som "vard., ibl. ngt nedsätt."
I vår ska ”Serotonin” bli teater på självaste Stadsteatern i Stockholm. En måste-se-pjäs så klart, för man kan ju inte annat än att vara nyfiken på hur allt detta” borrande” kommer att gestaltas på fintiljan. Ska regissören släppa in en skock kaniner på scenen?
Efter "Serotonin" kändes en repris på "SOS Sällskapsresan" med Lasse Åberg mer än välbehövlig. Förstod inte undertexten i den heller. Men lumbagon lättade.