Kollektivtrafiken: uppghovsplats för både irritation och smittspridning i pandemitider.
Jag saknar ändå tiden då man på ett knökfullt tåg kunde ställa väskan på sätet bredvid utan en enda tanke på att någon av medresenärerna kanske var trött i benen. Häromdagen hade jag gjort just så, och då satte sig plötsligt en person på min väska! Fnys! I och med restriktionerna kommer man äntligen kunna skrika "backa" åt sådana människor igen.
Jag har även saknat tiden då man kunde ha små tobaksaffärer helt för sig själv. Jag kunde gå runt i timmar och bläddra i skvallerblaskorna, helt ostört. Munskydd ser jag också fram emot – jag har en störning i hjärnan som gör att jag tycker om att lukta på min egen andedräkt, så tack vare munskyddet kan jag göra det i hemlighet utan att framstå som en galning.
Också: Hur najs att serveringsställen måste se till att ingen trängsel uppstår? När restriktionerna lättade i september minns jag hur det var hemskt att armbågas med folk i baren, känna deras svett mot min hud, använda våld för att få bartenderns uppmärksamhet. Med distanskrav kan man ju till och med gå på sofistikerade dejter utan att behöva oroa sig för att bli störd.
Under en kort period har det varit okej att trängas på krogen, men nu är de dagarna än en gång förbi.
Det har även annonserats att ytterligare åtgärder kan bli aktuella om smittspridningen ökar. Tänk vilken dröm att få återgå till 20.30-livet på krogen! Det var många som tyckte att det var utomordentligt skönt att i somras få hetsdricka i olika barer med den universellt godtagna ursäkten att "de stänger ju snart".
För att inte tala om hemarbete!? 20-talets största källa till humor!? Om jag fick en femma för alla gånger en kollega råkade säga något pinsamt när hen trott att mikrofonen var avstängd... Hujeda mig!
Hemmakontorsidyll. Eller?
...Jag skämtar, förstås. Jag känner solidaritet med mina medresenärer på tåget som också stiger upp i ottan och jag har inga problem med att stå upp under resan. Jag föredrar kontoret som arbetsplats framför min skitiga lilla lägenhet. Jag hatar den sociala distanseringen på stan. Jag fullkomligt älskar att trängas i barer och tycker synd om krögarna som gått på knäna under så lång tid. Och som den sociala galning jag är så är jag livrädd inför tanken på en nedstängning av samhället.
Min uppmaning: Ta det lugnt i jul och lyd rekommendationerna. Jag orkar inte med en återgång till striktare restriktioner.