Gitarristen och låtskrivaren Jack White är en av senare års gitarrhjältar.
Trots att Nobelpriset i litteratur offentliggjordes i veckan och regeringen gav besked om att man tills vidare inte kommer att höja taket för hur stor publik som tillåts vid kulturevenemang från 50 till 100, är det trots allt en annan nyhet rörde om i mitt inre.
Eddie van Halen är död. En av de allra största rockgitarristerna genom tiderna, som med sin bakgrund som klassiskt skolat underbarn lät sina pianofingrar löpa över gitarrhalsen mycket snabbare och på helt andra sätt än andra gitarrhjältar.
I min och många andras gamla skivbackar dväljs album som "Van Halen" från 1978 på vilket spåret "Eruption" finns. Ett enda långt och kaxigt gitarrsolo, där man tydligt hör referenser till Bach och som fick ögonen att tindra på några av mina killkompisar, medan de flesta andra började rysa av förfäran.
Det här var i början på 1980-talet och egentligen var fenomenet gitarrhjälte redan lustmördat av punken. Gamla ikoner som Ritchie Blackmore, Eric Clapton och David Gilmour hade fått töntstämpel.
Nu struntade ju alla hårdrocksmusiker och hårdrocksfans högaktningsfullt i det. Under 1980-talet växte sig genren heavy metal jättestark och stor. Och Eddie van Halen fortsatte skapa odödliga gitarrsolon. Det kanske mest spelade hörs på Michael Jacksons stora hit "Beat it" från 1982.
1984 fick hans eget band Van Halen också en megahit i form av en syntig poplåt. Precis alla i hela världen har väl fått en euforichock på fyllan när låten "Jump" har spelats på festen, rusat ut på dansgolvet och efter 30 sekunder insett att låten inte går att dansa till. För mitt i kommer ett gitarrsolo följt av ett syntsolo och förstör stämningen.
Och kanske var det där någonstans som gitarrhjälten slutade räknas även i bredare kretsar än punkens. Eddie van Halens för tidiga och tragiska bortgång fick mig hur som helst att börja fundera på vad det var som hände. Hur blev gitarrsolon skrattetande och varför blev gitarrhjälten synonym med en stofil?
Heavy metal-genren i sig är oskyldig. Den både utvecklades och förgrenade sig i olika riktningar, världen fick hyllade thrashmetal band som Metallica och Slayer och kontroversiella stilar som death metal och black metal.
Då måste det ändå vara 1980-talets pudelrockare och pretentiösa gitarrister som Yngwie Malmsteen som dragit gitarrsolot i smutsen.
Eller vurmen för att spela luftgitarr. Att se Kalle Moraeus vinna SM i luftgitarr år 1984 kan inte ha höjt gitarrsolots status. Samtidigt är det ju väldigt kul att tänka på.
Faktiskt känner jag starkt att jag saknar gitarrhjältar i mitt liv.
Sist jag stötte på riktigt coolt gitarrspel var när Nile Rogers bjöd på episkt svängigt sådant på Daft Punks "Get lucky" från 2013. Annars var det väl när Jack White golvade mig med sitt band The White Stripes på sitt självbetitlade debutalbum 1999.
Sedan dess har det varit tunt på gitarristfronten.
Somliga gitarrhjältar har gått ur tiden, andra fortsätter att nostalgiturnera med sina gamla band och kommer till festivaler som Sweden Rock vart och vartannat år. Folkkära men totalt okreddiga, och uppenbart utan ambitionen att bryta ny mark.
Är elgitarrens möjligheter till nya uttryck uttömda? Självklart inte.
Gitarrbaserad rock och rock´n roll skapas oförtrutet därute även om den har svårt att ta sig in på Spotifys Topp-50- i-världen-lista. Jag väntar med spänning på den dagen.