Finare att kränga hamburgare än att äta korv med bröd?

Väntar och väntar nästan en timme på att den skicklige Söndagsintervjuaren i P 1 ska ställa frågan. Men plötsligt är programmet slut och inte med ett ord har det jag väntat på berörts.

Är det verkligen finare att göra reklam för hamburgare än att på löpande band äta varm korv med bröd? Det undrar krönikör Eva Axelsson.

Är det verkligen finare att göra reklam för hamburgare än att på löpande band äta varm korv med bröd? Det undrar krönikör Eva Axelsson.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2022-09-03 07:22
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det handlar om Martin Wicklins intervju (28/8 -22) med författaren, krönikören och poddaren Alex Schulman, just nu aktuell precis överallt eftersom hans succéroman ”Bränn alla mina brev” har filmatiserats och snart ska ha premiär.

Har inte läst boken, men den lär vara mycket gripande och utgå från ett kärleksförhållande hans mormor ska ha haft med den unge Olof Lagercrantz, sedermera legendarisk chefredaktör på Dagens Nyheter. Schulmans morfar, lika legendariske författaren Sven Stolpe, var inte förtjust, för att uttrycka det milt.

Schulman är även poddare och driver ”Alex och Sigges podcast” tillsammans med Sigge Eklund. Varje vecka tar de upp aktuella fenomen och personer. Inte sällan i raljant ton. Att bli avhånad av Alex och Sigge är inte att leka med.

undefined
Hamburgerälskaren Alex Schulman, tillika hyllad romanförfattare. Hans bok ”Bränn alla mina brev” har filmatiserats och får snart premiär.

Särskilt inte som podden är en av Sveriges mest lyssnade, vilket Alex Schulman inte missade att lyfta fram under intervjun.

Det är podden som gjort dem till mångmiljonärer. I våras kostade ett reklaminslag i podden runt 75 000 kronor, enligt nyhetssajten Breakit. Varje avsnitt innehåller runt fem sponsorer. Genom åren har Alex och Sigge talat sig varma för både försäkringsbolag, halstabletter och nätkasinon.

På Schulmans Instagramkonto med nästan 200 000 följare är det samma visa. Interiörer från det Schulmanska familjelivet blandas med reklam för hamburgare, dammsugare, tyngdtäcken, fastighetsbolag och bilmärken.

Ibland krånglar det till sig. Som när han först sponsrades av växtbaserade Oatly och klimatkritiserade komjölksdrickande. För att några år senare nappa på ett fett anbud från mejeriindustrin och istället göra reklam för Arlas ostprodukter.

Fotbytet vägrade han kommentera.

I vår sköna nya värld där allt stavas pengar är onekligen personlig trovärdighet inte längre särskilt viktigt. 

Men vad gör det med journalistiken?

Alex Schulman är visserligen inte journalist, men som krönikör i Dagens Nyheter är han en av Sveriges mest lästa opinionsbildare. 

Att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, alltid med extremt hög journalistisk svansföring, inte minst gentemot Sveriges Radio, upplåter en av landets största plattformar till ett vandrande varumärke för den som för tillfället betalar bäst – skorrar.

undefined
Ätande av varmkorv - ett försök att verka folklig?

Schulman genererar säkert klick, och klick är pengar. Men hur går det med DN:s trovärdighet när en och samme medarbetare den ena dagen gör reklam för hamburgare på Insta och den andra hånar politiker för att låtsas vara folkliga genom att äta korv med bröd på samma plattform? "Alla typer av skitmat går ner" skriver Schulman trots att han själv någon månad tidigare i ett "betalt samarbete" hyllat en stor snabbmatskedja.

Det kanske är gammalmodigt att avkräva ett visst mått av konsekvens av folk som hålls i offentligheten. 

Men i så fall tar jag gärna på mig rollen som dinosaurie. 

Schulman är säkert en fantastisk författare. Däremot finns ingen anledning att lita på ett enda ord han säger. 

undefined
"Bränn alla mina brev" skildrar Schulmans mormor Karin Stolpes kärleksaffär med Olof Lagercrantz. Och hans morfar Sven Stolpes raseri över deras relation.

Det hade varit på sin plats att ett fullblodsproffs som Wicklin ställt åtminstone en enda fråga om hur Schulman får sina olika roller att gå ihop när han nu fick nästan en hel timmes utrymme i Sveriges Radio.

"Kanske hade han krävt att slippa sådana frågor", föreslår någon.

Nej, för mig är det självklart fullständigt uteslutet att en gammal mediegranskare som Söndagsintervjuns programledare skulle gå med på sådana krav.

Eller?