Bröstcancer är den vanligaste dödsorsaken hos kvinnor, så på sätt och vis är det konstigt att det inte är ett vanligare tema i skönlitteraturen. Två av de mest framstående nordiska författarna som har skrivit rena cancerromaner är Kristina Sandberg och norska Beate Grimsrud, vars cancer också blev hennes död.
Kristina Sandbergs "En ensam plats" (2021) är kanske mest känd för den sågning som den fick i Expressen av Linda Skugge. Skugge störde sig på att Sandberg skrivit en dålig bok och på tjatet om att hon kan dö. Skugge skrev i sin recension: "Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk. När som helst kan man bli överkörd av en buss. Eller hamna i sådan där corona-lunga och sedan långsamt kvävas till döds."
Precis som Linda Skugge tycker jag till en början att Kristina Sandberg är självupptagen. Gång på gång rabblar hon om hur cellgifterna gör att hennes ögon fylls av vaglar, att allt smakar illa och att hon blir ful. Sandberg blir irriterad på alla människor i omgivningen som försöker trösta. De som säger att det säkert kommer att ordna sig, att "nästan alla överlever ju idag" eller "du är ju så ung det kommer gå bra".
Men Kristna Sandberg är inte den stoiska cancerpatienten och jag märker att det är den berättelsen som jag är van vid. Någon som berättar om hur svårt det var men som sedan snabbspolar till ett efteråt när man är glad och tacksam för livet. Men sjukdom är inte att spola snabbt utan att vänta på olika besked som man inte kan påverka, plågas av behandlingar och leva med döden flåsande i nacken.
Beate Grimsruds cancerskildring "Jag föreslår att vi vaknar" (2019) är ett skriande uppror mot att sjukdom och sjukvård inte är den där berättelsen där allt löser sig till slut. Läkarna förvandlas till hänsynslösa monster. Vid ett återbesök ropar huvudpersonen Vilde Berg på läkaren som just har gett henne ett dödsbesked: "När han sticker ut huvudet igen frågar hon: Kan du din Ibsen? Han svarar: Nej. Hon säger: Inte jag heller. Men där står i varje fall det här: Du ska aldrig ta ifrån en människa hennes livslögn."
Nej, de är kanske inte härliga människor hela tiden de här högljudda cancerskildrarna, men de har ont om tid och ur det föds en skärpa som gör böckerna till guldgruvor fulla av lifehacks. Som just detta: Ge fan i att ta människors livslögner ifrån dem. Eller som när Kristina Sandberg ska på mammografi och hon planerar hur hon ska vara klädd: "Ha alltid rena underbyxor ifall du skulle hamna på sjukhus." Det är briljant i sin enkelhet.
Böckerna lär mig också av med dåliga saker. Som min morbida ovana att använda sjukdom som snuttefilt för att slippa livet, det vill säga att i tider när allt har varit svårt och tungt leka med fantasin att få ligga på sjukhus. Med vindruvor och böcker på nattygsbordet ska jag bli befriad från allt ansvar och få vila i ett undantagstillstånd. Kristina Sandberg får mig snabbt att släppa tanken: "Jag vet att psykisk ohälsa, ångest, panikattacker, depressioner, ätstörningar, skilsmässor, barn som mår dåligt [...] skakar livets grundvalar på djupet – men ett potentiellt dödshot läggs i regel till detta andra. Ett dödshot får man inte i ett vakuum, utan medan livet pågår med sina 'vanliga' kriser."
Sjukdom är ingen snuttefilt, men böcker om sjukdom kan faktiskt vara det. För när man går hela vägen in i det mörka med öppna ögon finns det inget mer att vara rädd för.