Nu förstår jag vad han menade.
Sedan ett knappt halvår tillbaka pluggar jag på Jakobsbergs Folkhögskola. Jag pendlar varje dag från Eskilstuna och skulle kunna skriva en hel krönika om vad jag tycker om Mälartåg, men jag skippar det.
Det finns en annan sak som stör mig mer: skolmaten. Vilket haveri!
Jag hade inga tidigare erfarenheter av folkhögskolor när jag började i augusti. Men jag var förberedd på lite old-school känsla. Tillbaka till grundskolan, typ.
Innan jag sökte utbildningen visste jag att det skulle serveras lunch på skolan, varje dag. Mot en ganska så saftig månadsavgift.
Valfritt tänker ni.
Nix! Går du på skolan, äter du på skolan, punkt.
Jag funderade inte så mycket mer på det utan tänkte att det skulle bli skönt att slippa ha matlåda varje dag. Nu, drygt fyra månader in i utbildningen har jag gått ner tre kilo. Det är en bedrift i sig då min kropp redan innan utbildningen liknade ett sugrör.
Först och främst: ja, jag är lite kräsen, det erkänner jag. Med betoning på lite. Men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att fyra av fem dagar skulle bestå av vegetarisk och vegansk mat.
Men det finns väl flera alternativ?
Icke.
Kål, kikärtor och linser är det enda jag läser på den där förbannade matsedeln. Och för att vara tydlig, jag har full respekt för de som är vegetarianer eller veganer. Det alternativet ska självklart finnas. Men hur kan det vara det enda som serveras? Vanlig svensk husmanskost som korv stroganoff, spaghetti med köttfärssås, ris och kyckling, ja listan kan göras oändlig – lyser med sin frånvaro.
Skolledningens svar?
Klimat och hälsoskäl.
Vilket såklart är bra men när man tvingas betala 1 600 kronor i månaden borde det i alla fall finnas två alternativ. Både Skogstorpsskolan och Rekarnegymnasiet (ja det var längesen) var klasser bättre.
Jag vet vad många av er tänker nu: ät och knip igen.
Tro mig, det gör jag. Om än väldigt lite.
Som ett slutgiltigt hån serverades det hamburgare för första gången nyligen. Självklart med en stor tillhörande skylt snyggt framställd så att ingen skulle missa budskapet:
MAX en var.
Ja, jag är bitter. Men egentligen är jag en väldigt glad människa, enligt mig själv. De senaste månaderna har jag varit allt annat än glad, och jag tror att jag vet varför.
Är magen glad så är människan glad.
Tack för alla skratt, Allan. Vila i frid.